Barnvakt idag och 100 saker som behövas göras. Mina favorit Jeans har gått sönder och mina andra två är inte så roliga att gå i, eller inte bekväma.
Jag hatar när ens favorit Jeans går sönder.
Varför???
Hysterisk, panik eller något??
Jag har byxor i större och mindre storlekar. Men inga som passar (effekten av att få barn och gå upp och ner i vikt)
Sen går man och väntar på att man ska gå ner mer, handlar om en halv storlek till, sen är jag som innan jag blev gravid.
Men man har kämpat i 6 månader nu. Är ändå så pass nu att min kropp ändå verkar bränna det jag äter. Fast jag inte alltid äter nyttigt. Utan att gå upp i vikt.
Vet inte vad jag väger då vågen är sönder och det prioteras ingen ny våg.
Har aldrig varit intresserad av någon våg.
Såg så unga tjejer på badhuset när vi var där i fredags. Pratade lite med de (de var också assistenter) Man börjar känna sej gammal även om jag vet att snart 30 år inte är så gammalt.
Jag är mycket nöjd med mitt liv så här långt.
Jag har allt jag har strävat efter och haft som mål.
Bra man, barn, gård och nu så har jag börjat som ekonomi assistent på Mikaels företag. Bokföring, skriva och betala räkningar osv.
Inte så spännade som det låter. Tycker det är så där kul. Men alla jobb är tråkiga ibland. Är ingen sitta still männsika och måste nog säga att jobba på golvet kan ibland vara knivigare och svårare än ekonomi så varför ses ekonomi som ett jobb som är värd så mycket pengar? Jo de flesta har gått en utbildning. Men jag säger att alla nu förtiden med dagens program kan klara av det om man har lite data vana. Vilket alla har nu för tiden.
Jag ser mej verkligen inte värd mer nu än innan. Även om mitt jobb är mer status jobb och man märker på folk att man får ett helt annat värde i folks ögon när man säger det.
Var man mindre smart innan?? Eller vad är det för löjligt??
Alla kanske faktiskt inte vill sitta still utan vill vara på golvet. Jag gillar att hålla mej i form på jobbet. Som när jag jobbade på stort lagret för Albrekts, guldfynds lager. Där fick man verkligen träna och jobba. Jag älskar det.
Min man är en väldigt bra man. Man läser en del böcker om förr. Där det fanns män som lät kvinnorna göra som de vill och de var stolta över de. En del män kan se lite rädda ut när man kan ta i och gillar kroppsligt arbete och bilar. JAg har bra kontakt med båda mina sidor. Jag klara det jag vill, vad det än är.
Min man tycker att det är bra att jag lär mej om allt möjligt och är den jag är.
Många killar tycker det är konstigt när jag kan mer om bilar än min man.
Min man kan så mycket andra saker bygga hus, vvs, el osv. Så han är väldigt händig och snabb lärd på det mesta.
Hittar på nya saker osv.
Men bilar är han inte intresserad av. Men han har bytt och grejat med traktorn. Så han kan om han vill.
Nej nu är det frukost och se vad jag ska hitta på bland dessa 100 saker som ska göras nu när man har barnvakt...
fredag 21 september 2012
fredag 27 juli 2012
Att vara full är mer respekterat än att vara ledsen?
Är det verkligen så? Är det för att vi inte vet hur vi ska ställa oss till
folk som mår dåligt och har sorg?
Man säger ofta, tiden läker alla sår, stämmer det? Om man inte har någon att prata med?
Borde inte att prata ut gå före att säga. Tiden läker alla sår till en ledsen människa. Man säger det i tröstande tanke, men tröstar det verkligen?
I skolan ska man lära sej så mycket om historia, matte och allt annat. Men skulle sammhället se annorlunda ut om vi hade lektioner om att bearbeta sorg att hjälpa varandra och kunna prata om allt sånt..
Skulle ungdommar som mår dåligt, mer kunna prata med varandra? Om det är mer respekterat att må dåligt?
Att man skulle kunna se ungdomarna i tid och rädda upp de innan de sjunker för långt ner..
Handlar även om vuxna..
Man får ofta höra att det är ingen fara, det som inte dödar det härdar.
Men tänk om det just dödar, då är det försent...
Vad säger man då???
Att man mår dåligt är en del av livet och om alla kunde prata om det så skulle det troligen vara med respekterat i vårat sammhälle.
Vi säger ofta att vi har det så bra och borde inte klaga osv i vårat land. Men man måste få må dåligt. Allt har sin tid.
Annledningen varför jag börjar tänka på detta i några dagar är för att jag läste en artikell om detta i tidningen Nära. Om just en som startat ett sorgecenter för männiksor som mår dåligt och är i sorg..
Att det tar slut med den som man är ihop med, eller att det händer andra saker, eller att någon nära går bort.
Därför har jag gått och tänkt på detta i några dagar och på något vis håller jag med om att det är nog mer respekterat att vara full än ledsen...
Vilket gör mej sorgsen.....
Man säger ofta, tiden läker alla sår, stämmer det? Om man inte har någon att prata med?
Borde inte att prata ut gå före att säga. Tiden läker alla sår till en ledsen människa. Man säger det i tröstande tanke, men tröstar det verkligen?
I skolan ska man lära sej så mycket om historia, matte och allt annat. Men skulle sammhället se annorlunda ut om vi hade lektioner om att bearbeta sorg att hjälpa varandra och kunna prata om allt sånt..
Skulle ungdommar som mår dåligt, mer kunna prata med varandra? Om det är mer respekterat att må dåligt?
Att man skulle kunna se ungdomarna i tid och rädda upp de innan de sjunker för långt ner..
Handlar även om vuxna..
Man får ofta höra att det är ingen fara, det som inte dödar det härdar.
Men tänk om det just dödar, då är det försent...
Vad säger man då???
Att man mår dåligt är en del av livet och om alla kunde prata om det så skulle det troligen vara med respekterat i vårat sammhälle.
Vi säger ofta att vi har det så bra och borde inte klaga osv i vårat land. Men man måste få må dåligt. Allt har sin tid.
Annledningen varför jag börjar tänka på detta i några dagar är för att jag läste en artikell om detta i tidningen Nära. Om just en som startat ett sorgecenter för männiksor som mår dåligt och är i sorg..
Att det tar slut med den som man är ihop med, eller att det händer andra saker, eller att någon nära går bort.
Därför har jag gått och tänkt på detta i några dagar och på något vis håller jag med om att det är nog mer respekterat att vara full än ledsen...
Vilket gör mej sorgsen.....
Ner och upp i vikt! Varför var man inte nöjd förr?
Det är svårt med vikt!
Alltid i hela mitt liv har jag valt jobb och hobby som gör att jag har kunnat äta allt jag velat och bara hålla min slanka figur. Det har varit mitt mål. JAg ville ha ett jobb där jag rör mej. Då kroppen är viktigare för mej än pengar. Men efter 2 barn, inget arbete som kräver så mycket fysiskt och hobby som inte gör att jag tappar 1 kg vaje gång efter hårde dressyr pass.
För några år sedan gick jag på barnavdelningen och valde kläder.
DRÖM tänker många, men det var det inte. När man tänker efter så svajade mitt humör och då var jag verkligen tvungen att äta vid mina tider annars blev jag arg.
Innan jag fick mitt första barn var jag normal för vad jag tycker. Storlek så där 38-40 Men varför njöt man inte då? Varför kände man inte att man dög? Man ville gå ner och så fort jeansen börjar sträva i midjan fick man panik. Skulle jag ha samma storlek nu skulle jag bara gå och njuta och känna mej nöjd!
I vintras hade man 8 kgs övervikt. Man orkade inget, var trött och hade ingen livsgnista.
Jag förstod att på något vis måste man ta tag i sej själv..
Hur gör man det?
Tror många har svårt med det. Att bara göra det där man känner att man måste som är jobbigt.
Men jag började med Zumba och ridning 2 1/2 h i veckan. Jag gick ner fort 5 kg och har nu 3 kg kvar, jag ligger och pendlar lite upp och ner där.
Kände ändå att nu skulle det bort, har tränat 4-5 dagar i veckan och efter hö skörden, där jag slängde upp ett antal balar under några dagar. Visst har fluffet försvunnit mer. Men mer ska bort! Har inte vägt mej på 1 vecka. Väger mej alltid på morgonen. Men det är som förr. Jag har fått mycket mer muskler och det väger. Men måttbandet runt midjan säger att det händer saker.
Det som gör att man fortsätter är att man ser skillnad. Klart har man svajat upp och ner och ibland lysser orken med sin frånvaro.
Nu har jag då börjat tänka när jag tränar att om jag tycker att det är tråkigt. Så tänker jag, men vad är roligare? vad ska jag göra i stället för att träna som är roligare? Då kommer jag sällan på något och då funkar det igen.
Jag mår bättre och desto mer man tränar, desto bättre och gladare blir man. Kroppen känner ett annat behag. Kroppen är ändå gjord för att röra sej..
Att några av mina kg försvann gjorde en hel del på orken. Och jag känner att jag börjar få muskler och orka som när jag var runt 23 år :O)
Vi har en hel del år i våra liv och vi styr rätt så mycket själva, eller en hel del. En del saker händer och det går aldrig att göra något åt.. Eller styra, men försöker påverka det jag kan :O)
En liten hemlighet som jag märkt av det sista. Att det faktiskt kan ta nästan 9 år att bearbeta saker som händer. Har äntligen lust till de där sakerna som man hade förr. En stor städning utan att det känns jätte tungt. Nu går det av farten.
Som jag brukar säga, mitt place brukar se ut som jag mår inombords. Självklart gör man ordning mest för gubbens skull ändå. Man är två. Men nu gör jag det mer för min skull. Tänk på det om ni dömmer att folk har det stökigt osv. Men vet inte vad som ligger bakom varför. Mår man inte bra är inte det första man tänker på är städning eller röja. Även om man gör det när man måste.
Att få ett nytt hus, blir en början på en ny start som kommer perfekt. Jag är färdig på detta stället. Jag känner ingen ro i detta huset. aldrig gjort! Vet inte vad det är, en känsla av att något bara driver mej ifrån harmonin. I Kinnarumma trivdes jag som fisket i vattnet. Har bara känt så på 3 ställen i hela mitt liv. Kinnasten, där vi bodde i 11 år, Kinnarumma och där vårat nya hus kommer stå. Där kan jag bara pusta ut. LÄNGTAR!
Ro i kroppen är viktigt. Man ska känna när man sätter sje i soffan. Att här kan man slappna av och må bra! Man känner harmoni.
Alltid i hela mitt liv har jag valt jobb och hobby som gör att jag har kunnat äta allt jag velat och bara hålla min slanka figur. Det har varit mitt mål. JAg ville ha ett jobb där jag rör mej. Då kroppen är viktigare för mej än pengar. Men efter 2 barn, inget arbete som kräver så mycket fysiskt och hobby som inte gör att jag tappar 1 kg vaje gång efter hårde dressyr pass.
För några år sedan gick jag på barnavdelningen och valde kläder.
DRÖM tänker många, men det var det inte. När man tänker efter så svajade mitt humör och då var jag verkligen tvungen att äta vid mina tider annars blev jag arg.
Innan jag fick mitt första barn var jag normal för vad jag tycker. Storlek så där 38-40 Men varför njöt man inte då? Varför kände man inte att man dög? Man ville gå ner och så fort jeansen börjar sträva i midjan fick man panik. Skulle jag ha samma storlek nu skulle jag bara gå och njuta och känna mej nöjd!
I vintras hade man 8 kgs övervikt. Man orkade inget, var trött och hade ingen livsgnista.
Jag förstod att på något vis måste man ta tag i sej själv..
Hur gör man det?
Tror många har svårt med det. Att bara göra det där man känner att man måste som är jobbigt.
Men jag började med Zumba och ridning 2 1/2 h i veckan. Jag gick ner fort 5 kg och har nu 3 kg kvar, jag ligger och pendlar lite upp och ner där.
Kände ändå att nu skulle det bort, har tränat 4-5 dagar i veckan och efter hö skörden, där jag slängde upp ett antal balar under några dagar. Visst har fluffet försvunnit mer. Men mer ska bort! Har inte vägt mej på 1 vecka. Väger mej alltid på morgonen. Men det är som förr. Jag har fått mycket mer muskler och det väger. Men måttbandet runt midjan säger att det händer saker.
Det som gör att man fortsätter är att man ser skillnad. Klart har man svajat upp och ner och ibland lysser orken med sin frånvaro.
Nu har jag då börjat tänka när jag tränar att om jag tycker att det är tråkigt. Så tänker jag, men vad är roligare? vad ska jag göra i stället för att träna som är roligare? Då kommer jag sällan på något och då funkar det igen.
Jag mår bättre och desto mer man tränar, desto bättre och gladare blir man. Kroppen känner ett annat behag. Kroppen är ändå gjord för att röra sej..
Att några av mina kg försvann gjorde en hel del på orken. Och jag känner att jag börjar få muskler och orka som när jag var runt 23 år :O)
Vi har en hel del år i våra liv och vi styr rätt så mycket själva, eller en hel del. En del saker händer och det går aldrig att göra något åt.. Eller styra, men försöker påverka det jag kan :O)
En liten hemlighet som jag märkt av det sista. Att det faktiskt kan ta nästan 9 år att bearbeta saker som händer. Har äntligen lust till de där sakerna som man hade förr. En stor städning utan att det känns jätte tungt. Nu går det av farten.
Som jag brukar säga, mitt place brukar se ut som jag mår inombords. Självklart gör man ordning mest för gubbens skull ändå. Man är två. Men nu gör jag det mer för min skull. Tänk på det om ni dömmer att folk har det stökigt osv. Men vet inte vad som ligger bakom varför. Mår man inte bra är inte det första man tänker på är städning eller röja. Även om man gör det när man måste.
Att få ett nytt hus, blir en början på en ny start som kommer perfekt. Jag är färdig på detta stället. Jag känner ingen ro i detta huset. aldrig gjort! Vet inte vad det är, en känsla av att något bara driver mej ifrån harmonin. I Kinnarumma trivdes jag som fisket i vattnet. Har bara känt så på 3 ställen i hela mitt liv. Kinnasten, där vi bodde i 11 år, Kinnarumma och där vårat nya hus kommer stå. Där kan jag bara pusta ut. LÄNGTAR!
Ro i kroppen är viktigt. Man ska känna när man sätter sje i soffan. Att här kan man slappna av och må bra! Man känner harmoni.
onsdag 27 juni 2012
Starthjälp = barnuppfostran att vara coach!
Tänk dej själv att du kommer in på en ny arbetsplats. Ingen kommer och hjälper dej utan du får klara dej själv. Treva dej fram. Försöka förstå hur arbetet fungerar utan någon hjälp. Vart man går? Vart jag ska vara? Tänk dej in i hur du skulle må, osäkerheten, trevandet osv.
Är det detta du vill ge dit barn? Detta är den så kallade fria barn uppfostarn. de får ingen starthjälp i livet. Detta är vad ett barn kommer in med i vuxen livet. Det ska vara vuxna, men de vet inte hur.
Mitt mål med mina barn är att de ska komma ut i livet och inte känna sej vilsen och rädd. Mina barn ska veta hur man är mot andra människor, visa respekt och kunna ta order från en chef. Detta annser jag som en viktig uppgift i min föräldrar roll. Mina barn ska kunna ta att man säger till de saker och de ska inte få utbrott, räcka ut tungan osv. Så kan man inte göra på en arbetsplats, då blir man av med jobbet.
Lika mycket som det är viktigt att ge de denna grunden så är kärlek lika viktigt. Att man älskar sina barn.
När man väl får in att man alltid har sista ordet så kan man låta barnen börja få välja lite val själva. För att bli självständiga och lära sej ta egna beslut. Detta är lika viktigt som att visa gränser. Allt är en balansgång.
BARN kan inte välja sina liv fram tills de är vuxna de har inte den färdigheten än. De behöver hjälp från en som är vuxen. Att låta barnen helt bestämma sina liv annser jag är det hemskaste man kan göra mot ett barn. Att låta barnen ta vuxna beslut är att försöka göra de vuxna och inte låta de vara barn. Att låta barnen ha en vuxen som coach som visar och lär så kan de vara barn resten av tiden. I stället för att de får bestämma allt själva och vara små vuxna. När ett "vuxet barn" kommer ut i livet så agerar de som de vore 6 år fortfarande. De ska bestämma allt och ingen får säga imot. Trottset fortsätter tills någon gör klart för ungdommen att så är beter man sej inte på en arbetsplats. Det kan kräva att man blir av med jobbet eller annat. Det kan kosta så otroligt mycket smärta för ett ungdoms barn att ta den smällen.
Även att man ska hjälpa till hemma. Med diverse olika saker gör att barnen känner sej behövda. Du kan säga hur mycket som helst att du älskar dit barn. Men känner de sej inte behövda så tror de inte på dej. De vill ha en uppgift och hjälpa till i flocken. De vill vara MED, inte vara utanför gemenskapen som det blir när man städer osv.
Min lilla 2 åring blir så glad av att få lägga fram sin sked på sin plats och stora systerns sked. Sen känner han sej nöjd. Medanns jag och min snart 5 åring vi städar ihop. Hon får ett rum som annsvar att plocka upp leksakerna. Sen städer jag resten om hon inte själv vill hjälpa till mer, vilket ofta händer. Man sätter uppgift efter ålder.
Självklart så är mys och kramar något som händer hela tiden hemma hos oss. Det ena utesluter inte det andra. Jag är inte sträng. Jag är en coach för mitt barn och lär de vad som är rätt eller fel. Hur man är som männsika ute i ett fungerande sammhälle. Ett samhälle, företag, vd poster osv kommer aldrig att kunna ledas av barn vuxna. De kommer alltid ledas av de som är vuxna.
Mina barn ska veta det att deras framtid hänger på deras betyg. De ska förstå det att man ska alltid göra sitt bästa i skolan. Jag kommer att coach när det gäller att läsa läxan. Detta är för att barnen ska känna att de klara av saker de ger sej in i med bra betyg. För sitt självfortroende. De gör det för sin skull och det klara det. De blir bra självförtroenden som man släpper ut de barnen med.
Det är upp till föräldrana vad man vill att sitt barn ska få för en framtid. Det hänger på våra axlar. Hur vi släpper ut våra barn som. Som vuxna eller barn som fortfarande tar beslut som en 6-åring. Det är vårat beslut om vi låter våra barn vara barn och slippa ta sina egna beslut som en vuxen. Det bestämmer bara vi föräldrar.
Barn är för små för att förstå demokrati, därför har de inte rösträtt fören de är vuxna. Barn förstår inte demokrati i en familj heller, när de är små barn. De funkar inte sä när de är små.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått tvätta regnkläder och sätta stövlar på tork som är helt geggiga och genom våta för att de har hoppat i vattenpölar och rullat sej i lera. Men mitt beslut är att de ska få vara barn och jag är vuxen och tar deras stora beslut tills de klara de själva. Det är kärlek! Låt barnen vara barn och låt de inte försöka ta vuxna beslut.
Är det detta du vill ge dit barn? Detta är den så kallade fria barn uppfostarn. de får ingen starthjälp i livet. Detta är vad ett barn kommer in med i vuxen livet. Det ska vara vuxna, men de vet inte hur.
Mitt mål med mina barn är att de ska komma ut i livet och inte känna sej vilsen och rädd. Mina barn ska veta hur man är mot andra människor, visa respekt och kunna ta order från en chef. Detta annser jag som en viktig uppgift i min föräldrar roll. Mina barn ska kunna ta att man säger till de saker och de ska inte få utbrott, räcka ut tungan osv. Så kan man inte göra på en arbetsplats, då blir man av med jobbet.
Lika mycket som det är viktigt att ge de denna grunden så är kärlek lika viktigt. Att man älskar sina barn.
När man väl får in att man alltid har sista ordet så kan man låta barnen börja få välja lite val själva. För att bli självständiga och lära sej ta egna beslut. Detta är lika viktigt som att visa gränser. Allt är en balansgång.
BARN kan inte välja sina liv fram tills de är vuxna de har inte den färdigheten än. De behöver hjälp från en som är vuxen. Att låta barnen helt bestämma sina liv annser jag är det hemskaste man kan göra mot ett barn. Att låta barnen ta vuxna beslut är att försöka göra de vuxna och inte låta de vara barn. Att låta barnen ha en vuxen som coach som visar och lär så kan de vara barn resten av tiden. I stället för att de får bestämma allt själva och vara små vuxna. När ett "vuxet barn" kommer ut i livet så agerar de som de vore 6 år fortfarande. De ska bestämma allt och ingen får säga imot. Trottset fortsätter tills någon gör klart för ungdommen att så är beter man sej inte på en arbetsplats. Det kan kräva att man blir av med jobbet eller annat. Det kan kosta så otroligt mycket smärta för ett ungdoms barn att ta den smällen.
Även att man ska hjälpa till hemma. Med diverse olika saker gör att barnen känner sej behövda. Du kan säga hur mycket som helst att du älskar dit barn. Men känner de sej inte behövda så tror de inte på dej. De vill ha en uppgift och hjälpa till i flocken. De vill vara MED, inte vara utanför gemenskapen som det blir när man städer osv.
Min lilla 2 åring blir så glad av att få lägga fram sin sked på sin plats och stora systerns sked. Sen känner han sej nöjd. Medanns jag och min snart 5 åring vi städar ihop. Hon får ett rum som annsvar att plocka upp leksakerna. Sen städer jag resten om hon inte själv vill hjälpa till mer, vilket ofta händer. Man sätter uppgift efter ålder.
Självklart så är mys och kramar något som händer hela tiden hemma hos oss. Det ena utesluter inte det andra. Jag är inte sträng. Jag är en coach för mitt barn och lär de vad som är rätt eller fel. Hur man är som männsika ute i ett fungerande sammhälle. Ett samhälle, företag, vd poster osv kommer aldrig att kunna ledas av barn vuxna. De kommer alltid ledas av de som är vuxna.
Mina barn ska veta det att deras framtid hänger på deras betyg. De ska förstå det att man ska alltid göra sitt bästa i skolan. Jag kommer att coach när det gäller att läsa läxan. Detta är för att barnen ska känna att de klara av saker de ger sej in i med bra betyg. För sitt självfortroende. De gör det för sin skull och det klara det. De blir bra självförtroenden som man släpper ut de barnen med.
Det är upp till föräldrana vad man vill att sitt barn ska få för en framtid. Det hänger på våra axlar. Hur vi släpper ut våra barn som. Som vuxna eller barn som fortfarande tar beslut som en 6-åring. Det är vårat beslut om vi låter våra barn vara barn och slippa ta sina egna beslut som en vuxen. Det bestämmer bara vi föräldrar.
Barn är för små för att förstå demokrati, därför har de inte rösträtt fören de är vuxna. Barn förstår inte demokrati i en familj heller, när de är små barn. De funkar inte sä när de är små.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått tvätta regnkläder och sätta stövlar på tork som är helt geggiga och genom våta för att de har hoppat i vattenpölar och rullat sej i lera. Men mitt beslut är att de ska få vara barn och jag är vuxen och tar deras stora beslut tills de klara de själva. Det är kärlek! Låt barnen vara barn och låt de inte försöka ta vuxna beslut.
onsdag 13 juni 2012
I 30 år med huvudvärk, kanske över nu???
Ja, jag har haft huvudvärk i stora delar av mitt liv. Jag har slutat att känna efter, för den ligger ofta där. Det har varit värre och bättre i perioder. Jag har alltid behövt mycket sömn. Jag var hos läkaren i högstadiet och de sa att jag har spänningshuvudvärk. Jag måste lära mej att slappna av! Jag tänker mycket, så ibland kan jag nog kanske ända ha kopplat det till huvudvärken. Jag är känslig för väderbyten oc då blir jag ännu tröttare. Måste sova 10 h per natt annars funkar jag inte. Har varit värre nu ett tag. Gick til optikern, på något vis fick jag inte till bokstäverna med två ögon sammtidigt, men körde vi ett och ett så funkade det. Vi var säkra på att något var fel. Jag behövde inte progresiva (sånt man får som äldre) Då testade hon en annan sak och jag kände själv hur mina ögon åkte upp och ner. Mitt ena öga sitter högre än det andra, vilket betyder att jag hela tiden ser två bilder som järnan ska få ihop till en varje gång jag rör ögonen. Vilket betyder hela tiden. Inte kosntigt att man haft spänningshuvudvärk hela livet??? OCH varför kollade inte läkarna upp varför jag hade spänningshuvudvärk?? Blir så ARG! Jag har hela tiden trott att det är normalt, man litar väll ändå på läkarna? Kan jag ha så tur att jag blir av med huvudvärken och till och med min trötthet? När jag gick i skolan behövde jag lägga mej klockan 21:00 för att orka. Jag har hela mitt liv gått på halfart. Har inte haft ork för att göra allt det där man vill. Något har alltid blivit lidande.
Har mycket också trott på att mina axlar som vid dåligt väder och speciellt på vintern. Ballar ut så jag inte ens kan hålla uppe mina armar utan att de åker ner. De blir sten hårda och det knakar i de bara jag rör de lite.
Kanske kan vara en kombination. Men om en sak är borta så borde jag ändå tåla mer.
Så nu har jag tid hos ögonspeciellisten, jag kommer få glasögon som hjälper mej att få ögonen lika, är det för mycket får jag opration :O( USCH! Hoppas det går att rätta till med glasögon! På något vis ska man alltid ha något i livet. Att man bara får gå och må bra, det får man inte. Men om jag kan orka mer och bli av med huvudvärken så kanske jag inte känner väderväxlingarna lika mycket! Jag känner 1 dygn innan det blir sämre väder, då är jag trött och mer huvudvärk. Tar ca 2 dyng innan jag mår bättre, sen är det samma när det blir bättre väder. Fatta att det är jobbigt!!! Det är så mycket som jag vill hinna och orka med. Hoppas går ju!!!
Optikern sa att jag troligen haft dte hela livet, men att det på något vis blivit mer. Titta på ett kort där du är full.. har inte så många kort när jag är full, då jag knappt druckit så mycket at jag blivit full. Där ser man ibland är det bara att bli full??? Hahaha. INTE DÅ!
Har mycket också trott på att mina axlar som vid dåligt väder och speciellt på vintern. Ballar ut så jag inte ens kan hålla uppe mina armar utan att de åker ner. De blir sten hårda och det knakar i de bara jag rör de lite.
Kanske kan vara en kombination. Men om en sak är borta så borde jag ändå tåla mer.
Så nu har jag tid hos ögonspeciellisten, jag kommer få glasögon som hjälper mej att få ögonen lika, är det för mycket får jag opration :O( USCH! Hoppas det går att rätta till med glasögon! På något vis ska man alltid ha något i livet. Att man bara får gå och må bra, det får man inte. Men om jag kan orka mer och bli av med huvudvärken så kanske jag inte känner väderväxlingarna lika mycket! Jag känner 1 dygn innan det blir sämre väder, då är jag trött och mer huvudvärk. Tar ca 2 dyng innan jag mår bättre, sen är det samma när det blir bättre väder. Fatta att det är jobbigt!!! Det är så mycket som jag vill hinna och orka med. Hoppas går ju!!!
Optikern sa att jag troligen haft dte hela livet, men att det på något vis blivit mer. Titta på ett kort där du är full.. har inte så många kort när jag är full, då jag knappt druckit så mycket at jag blivit full. Där ser man ibland är det bara att bli full??? Hahaha. INTE DÅ!
måndag 28 maj 2012
Jag är en TRÅKIG människa, det bjuder jag på!!
Detta inlägg har jag tänkt länga ett jag ska skriva, en nöt jag har gått och tänkt på ett bra tag.
Jag är ofta en väldigt tråkig människa!!
Varför undrar ni nu???
Jag dricker sällan alkohol. Då är man en tråkig männsika i detta landet. Så sägs det.
Ibland eller aldrig förstår jag detta talesätt.
När jag var yngre så såg jag hur männsikor blev av alkoholen. Det är bara att titta runt.
Det skrämde mej, när jag var runt 16 år funderade jag ofta på detta med att dricka alkohol.
Jag hade bestämmt mej redan som liten att alkohol är inget jag kommer sträva efter.
Varför kan man inte bara vara sej själv utan att dricka?
Vid 17 år så bestämmde jag mej för att försöka bara vara mej själv, det är inte så lätt i en ålder när man inte riktigt vet vem man är. Men jag funderade och undrade varför man måste dricka? Dricker man inte så är man tråkig?
Jag hade min sportbil och jag körde ofta när jag och mina vänner var ute, för det gjorde mej inget och jag älskade att köra bil.
Jag har en dålig humor och har lätt för skratt. Livet blir inte roligare än vad man gör det till / Veronica Scott Bengtsson Är det inte så? Detta talesätt kom jag också på runt 17 år. För jag vill verkligen inte gå hela livet och ha tråkigt och jag kommer verkligen inte känna att jag behöver dricka för att vara mej själv och ha kul.
När man då väl var på krogen och man skulle hem, så fanns det folk som frågade, kör du?
Det enda jag gjorde var att skratta, ha kul och dansade.
Man är tråkig om man inte är full och man får inte vara sej själv, skratta, dansa och ha kul utan alkohol.
Känns otroligt tråkigt och VARFÖR?????
Om jag nu inte var tråkig när jag var nykter ute, så varför får man inte vara nykter då? Jag sitter aldrig i ett hörn och har tråkigt. Ett sånt liv har jag bestämmt att jag aldrig vill ha. Jag försöker ta vara på att ha kul vid alla tillfällen. Att vara ute med vänner är verkligen ett sånt tillfälle.
Jag studerade människor runt mej som jag kände när de drack och många av de blev en annan människa och när man funderade på, så kändes det som att många blev de som de ville vara jämt. En person som var väldigt strikt, han kramades och var väldigt glad. Inte alla kanske, men en del. Sen såg jag några av mina närmaste fest vänner och de blev inte speccillt förändrade av alkoholen. Så visst kan man drick utan att man blir helt mot det man vill. En del är närmare sej själva än andra och de blir kanske inte så annorlunda och sån är jag när jag dricker. Jag blir ingen skillnad, för full har jag aldrig blivit, jo en gång. Jag skulle testa, när det började snurra så förstod jag absolut inte vad det skulle vara kul med det?
Ja, vi lever i en värld där vi inte får sticka ut, då är man onormal. Man ska fungera och vara likadanna.
Om man nu är så konstig för att man inte dricker och har lika kul för det. Så bjuder jag på det.
Jag kan dricka en cider och även två. Men jag dricker inte för att bli stup full. Jag bryr mej inte om andra gör det heller. Det är deras val. Jag tycker inte att de tänker fel. Det är upp till de själva. Men jag vill vara mej själv utan att supa mej full, jag vill ha kul och skratta. Sånn kommer jag alltid vara. Onormalt eller inte...
Jag är ofta en väldigt tråkig människa!!
Varför undrar ni nu???
Jag dricker sällan alkohol. Då är man en tråkig männsika i detta landet. Så sägs det.
Ibland eller aldrig förstår jag detta talesätt.
När jag var yngre så såg jag hur männsikor blev av alkoholen. Det är bara att titta runt.
Det skrämde mej, när jag var runt 16 år funderade jag ofta på detta med att dricka alkohol.
Jag hade bestämmt mej redan som liten att alkohol är inget jag kommer sträva efter.
Varför kan man inte bara vara sej själv utan att dricka?
Vid 17 år så bestämmde jag mej för att försöka bara vara mej själv, det är inte så lätt i en ålder när man inte riktigt vet vem man är. Men jag funderade och undrade varför man måste dricka? Dricker man inte så är man tråkig?
Jag hade min sportbil och jag körde ofta när jag och mina vänner var ute, för det gjorde mej inget och jag älskade att köra bil.
Jag har en dålig humor och har lätt för skratt. Livet blir inte roligare än vad man gör det till / Veronica Scott Bengtsson Är det inte så? Detta talesätt kom jag också på runt 17 år. För jag vill verkligen inte gå hela livet och ha tråkigt och jag kommer verkligen inte känna att jag behöver dricka för att vara mej själv och ha kul.
När man då väl var på krogen och man skulle hem, så fanns det folk som frågade, kör du?
Det enda jag gjorde var att skratta, ha kul och dansade.
Man är tråkig om man inte är full och man får inte vara sej själv, skratta, dansa och ha kul utan alkohol.
Känns otroligt tråkigt och VARFÖR?????
Om jag nu inte var tråkig när jag var nykter ute, så varför får man inte vara nykter då? Jag sitter aldrig i ett hörn och har tråkigt. Ett sånt liv har jag bestämmt att jag aldrig vill ha. Jag försöker ta vara på att ha kul vid alla tillfällen. Att vara ute med vänner är verkligen ett sånt tillfälle.
Jag studerade människor runt mej som jag kände när de drack och många av de blev en annan människa och när man funderade på, så kändes det som att många blev de som de ville vara jämt. En person som var väldigt strikt, han kramades och var väldigt glad. Inte alla kanske, men en del. Sen såg jag några av mina närmaste fest vänner och de blev inte speccillt förändrade av alkoholen. Så visst kan man drick utan att man blir helt mot det man vill. En del är närmare sej själva än andra och de blir kanske inte så annorlunda och sån är jag när jag dricker. Jag blir ingen skillnad, för full har jag aldrig blivit, jo en gång. Jag skulle testa, när det började snurra så förstod jag absolut inte vad det skulle vara kul med det?
Ja, vi lever i en värld där vi inte får sticka ut, då är man onormal. Man ska fungera och vara likadanna.
Om man nu är så konstig för att man inte dricker och har lika kul för det. Så bjuder jag på det.
Jag kan dricka en cider och även två. Men jag dricker inte för att bli stup full. Jag bryr mej inte om andra gör det heller. Det är deras val. Jag tycker inte att de tänker fel. Det är upp till de själva. Men jag vill vara mej själv utan att supa mej full, jag vill ha kul och skratta. Sånn kommer jag alltid vara. Onormalt eller inte...
fredag 4 maj 2012
Lära sej leva med smärta..
Hur kan man skära ett sår och lämna det öppet?
Sen bara gå där ifrån och låta människan mer eller mindre förblöda.
Sjunker ner på golvet, ingen kraft, endast smärta som enda vän.
Dagar går blir veckor och år!
Det tar tid att läka, att bli fylld med blod igen.
Men till slut så kan man stå igen.
Först så älskar man ändå personen. Då man faktiskt inte fattar att det kan vara som det är.
Smärtan ligger jämte att man faktiskt fortfarande älskar.
Men det blir så fel.
Man snurrar och snurrar, men kommer inte ut!
Tillslut på något märklig sätt så innser man att man faktiskt inte älskar.
Men smärtan gör sej påmind! Ibland varje dag.
Nästan den enda männsikan man litade på som betydde nästan allt!
Som även bad att göra ännu ett steg med hela sitt hjärta.
Lurad!
Hade man bara fått ha något i behåll?
Man har ändå ingen rätt att prata om det. Man ska vara helt själv mot världen.
Vem förstår?
Tid och åter tid.
Smärtan blir mindre och mindre. Sen mår man bara dåligt.
Det tar tid det också.
Man måste förlåta männsikan men inte handlingen.
För att gå vidare, man kan inte skada sej själv.
Man måste sluta tänka och känna.
Men hur gör man det och sammtidgt bearbeta det?
Allt tar tid! I bland år av smärta. Men på något märkligt sätt.
Överlever man mot alla odds!
Man måste tänka att varje sekund av det förflutna tar en sekund av framtiden.
Så många dikter, så många ord som jag skrivit.
Men du fick de aldrig!
Inte skulle jag kunna blottlägga hur jag mådde, öppna mej för dej igen.
Jag är glad att jag lever och mår bra!
Jag har kämpat själv, inom mej!
Samvete?? Man undrar om det finns inom några männsikor.
Om det nu fanns, varför gjorde man det.
Självklart finns det alltid spår som aldrig suddas ut.
Men man kan må bra trotts det.
Man lär sej leva med det.
Sen bara gå där ifrån och låta människan mer eller mindre förblöda.
Sjunker ner på golvet, ingen kraft, endast smärta som enda vän.
Dagar går blir veckor och år!
Det tar tid att läka, att bli fylld med blod igen.
Men till slut så kan man stå igen.
Först så älskar man ändå personen. Då man faktiskt inte fattar att det kan vara som det är.
Smärtan ligger jämte att man faktiskt fortfarande älskar.
Men det blir så fel.
Man snurrar och snurrar, men kommer inte ut!
Tillslut på något märklig sätt så innser man att man faktiskt inte älskar.
Men smärtan gör sej påmind! Ibland varje dag.
Nästan den enda männsikan man litade på som betydde nästan allt!
Som även bad att göra ännu ett steg med hela sitt hjärta.
Lurad!
Hade man bara fått ha något i behåll?
Man har ändå ingen rätt att prata om det. Man ska vara helt själv mot världen.
Vem förstår?
Tid och åter tid.
Smärtan blir mindre och mindre. Sen mår man bara dåligt.
Det tar tid det också.
Man måste förlåta männsikan men inte handlingen.
För att gå vidare, man kan inte skada sej själv.
Man måste sluta tänka och känna.
Men hur gör man det och sammtidgt bearbeta det?
Allt tar tid! I bland år av smärta. Men på något märkligt sätt.
Överlever man mot alla odds!
Man måste tänka att varje sekund av det förflutna tar en sekund av framtiden.
Så många dikter, så många ord som jag skrivit.
Men du fick de aldrig!
Inte skulle jag kunna blottlägga hur jag mådde, öppna mej för dej igen.
Jag är glad att jag lever och mår bra!
Jag har kämpat själv, inom mej!
Samvete?? Man undrar om det finns inom några männsikor.
Om det nu fanns, varför gjorde man det.
Självklart finns det alltid spår som aldrig suddas ut.
Men man kan må bra trotts det.
Man lär sej leva med det.
Inget är som det ser ut
Folk dömmer olika saker man gör.
De ser en utsida, men de ser ingen insida.
Ändå dömmer folk.
De dömmer än fast att de inte har alla papper på bordet.
Har de rätt att dömma dej?
NEJ!
Ofta är det inte som det ser ut.
Det är ALLTID MER.
Folk går på sin stig, de har sina helveten, lyckor sina fäller. Samveten osv.
Alla är vi samma kött och blod.
Vi går på olika stigar, med olika prövningar.
Ändå dömmer man???
När vi ändå är så lika? På sätt och vis.
De ser en utsida, men de ser ingen insida.
Ändå dömmer folk.
De dömmer än fast att de inte har alla papper på bordet.
Har de rätt att dömma dej?
NEJ!
Ofta är det inte som det ser ut.
Det är ALLTID MER.
Folk går på sin stig, de har sina helveten, lyckor sina fäller. Samveten osv.
Alla är vi samma kött och blod.
Vi går på olika stigar, med olika prövningar.
Ändå dömmer man???
När vi ändå är så lika? På sätt och vis.
söndag 15 april 2012
Sista kilon ska bort.! Hård handskar!
Jag kämpar och kämpar.
Tisdag: Zumba
Onsdag: 2 1/2 h ridning
Torsdag: 1 1/2 promenad
Så blir det vila över helgen och en och annan fika eller godis... GRRRRR
Måste ladda upp med mer apelsiner och vindruvor.
Så jag pendlar 0,6 kilon upp och ner.. Under veckan. Det är ju bara 3 kilon kvar.
Sen är jag på storlek 36/38 igen.
Då har jag gått från storlek 44 till 38.. Ligger runt 40 just nu och pendlar..
VILL och SKA ner!!!
Problemet är mej själv eller om jag får skylla på påsk och påsk godis. Men nu har vi ätit upp och nu blir det inget mer.
Man blir så ledsen och det är inte värt det, alltså godis, kakor och sånt. Man gör sej själv illa..
Man får tänka på att man faktiskt mer plågar sej än gör sej själv en gen tjänst.
Igentligen borde man sluta ge godis till barn och bygga upp en förväntan och ge sej själv berömm och som att godis är något speciellt och något man ska tråna och vänta på. Varför? Varför denna förväntan efter godis och något man ger sej själv i berömm för att man varit duktig, för att det är lördag kväll eller annat.
Det är ju inget berömm, mer något man plågar sej själv med. Om man kan ändra sin tanke från berömm, slappna av osv till att för varje godis så plågar jag min kropp. Man bygger på den fett som inte har någonstanns att ta vägen och sätter sej som en bilring. För att man har för mycket fett i kroppen. Kroppen lagrar fett..
Om man tänker godis = plåga sej själv! Så borde man kunna ändra tanken och sluta vara godis sugen. Jag har provat innan och 2 blodapelsiner hjälper mot söt suget. Så varför äter jag ens godis??
Nej nu blir det Zumba och sluta att plåga mej själv med sötsaker..
Tisdag: Zumba
Onsdag: 2 1/2 h ridning
Torsdag: 1 1/2 promenad
Så blir det vila över helgen och en och annan fika eller godis... GRRRRR
Måste ladda upp med mer apelsiner och vindruvor.
Så jag pendlar 0,6 kilon upp och ner.. Under veckan. Det är ju bara 3 kilon kvar.
Sen är jag på storlek 36/38 igen.
Då har jag gått från storlek 44 till 38.. Ligger runt 40 just nu och pendlar..
VILL och SKA ner!!!
Problemet är mej själv eller om jag får skylla på påsk och påsk godis. Men nu har vi ätit upp och nu blir det inget mer.
Man blir så ledsen och det är inte värt det, alltså godis, kakor och sånt. Man gör sej själv illa..
Man får tänka på att man faktiskt mer plågar sej än gör sej själv en gen tjänst.
Igentligen borde man sluta ge godis till barn och bygga upp en förväntan och ge sej själv berömm och som att godis är något speciellt och något man ska tråna och vänta på. Varför? Varför denna förväntan efter godis och något man ger sej själv i berömm för att man varit duktig, för att det är lördag kväll eller annat.
Det är ju inget berömm, mer något man plågar sej själv med. Om man kan ändra sin tanke från berömm, slappna av osv till att för varje godis så plågar jag min kropp. Man bygger på den fett som inte har någonstanns att ta vägen och sätter sej som en bilring. För att man har för mycket fett i kroppen. Kroppen lagrar fett..
Om man tänker godis = plåga sej själv! Så borde man kunna ändra tanken och sluta vara godis sugen. Jag har provat innan och 2 blodapelsiner hjälper mot söt suget. Så varför äter jag ens godis??
Nej nu blir det Zumba och sluta att plåga mej själv med sötsaker..
tisdag 10 april 2012
Skilda föräldrar och hitta den rätta!
Ja, just nu mår jag bättre än jag gjort på många år. Kankse någonsin. Jag har min familj och min trygghet.
Mina föräldrar skilde sej när jag var 1 år. Jag minns i skolan var jag den enda med skillda föräldrar. Vi skulle rita teckningar på våran familj. Jag fick rita två familjer med mej i mitten. Så kännde jag mej, jag var i mitten. På båda mina familje sidor fanns 2 nya barn.
I min familj där jag bodde var det extra hårt med vissa saker. Som gjorde att jag mest klarade mej själv och även tog ett visst annsvar över mina syskon ibland. På andra sidan var det andra saker som gjorde mej illa, svartsjuka.
Ibland fick jag knappt sova fören 1 på natten.
Skolan var inte så intressant för mej. Jag var inte intresserad. Jag kunde inte koncentrera mej. Hade huvudet fullt av annat.
Det vände något när jag gick i högstadiet för då träffade jag ett helt gäng med kompisar med skillda föräldrar. Och vi hängde ihop jämt. Konstigt att det blev så. Att vi på något vis förstod varann och sökte oss till varann. Kanske en tyst förståelse på något vis.
Jag har alltid gillat djur och sökt mej till de. I stallet hittade jag hästar och speciellt de hästrana som haft det lite svårt. Eller som var missförståda. De hjälpte jag ofta till att få de bra. Vi hjälpte varann, på något vis. Jag var duktig på häst och djur. En viss förtåelse oss i mellan. Djur sviker aldrig. De finns alltid där för än. De dömmer inte och är elaka.
Därför valde jag det jag var bäst på när jag skulle välja gymnasie, nämligen häst. Varför börja något program som jag inte var bra på?
Om jag verkligen ville så kunde jag lära mej allt bara genom att lyssna på lektionerna och föra anteckning. Igentligen behövde jag inte plugga så mycket inför prov. Om jag pluggade och var intresserad så lärde jag mej jätte fort, behövde bara plugga en liten stund så satt det.
Men eftersom jag hade så mycket annat som far runt i huvudet. Hade jag inte orken att ta in mer och plugga. Jag ältade och tänkte för mycket. Tänkte på livet och allt runt.
I gymnasiet träffade jag nya vänner och de flesta som jag omgicks med hade skillda föräldrar. Det är först nu som vuxen jag tänkt på att det verkligen var så.
Jätte konstig.. Men vi förstod varann på något vis.
Mitt mål i livet var att få en egen familj och en bra man. Det var i stort sätt det som höll mej uppe vissa dagar i livet. Det var det stora målet i livet för mej.
Jag har även varit ihop med killar som hade skillda föräldrar mest. Konstigt nog :O) Jag var rätt noga med killar. Det skulle kännas något, vi skulle ändå vilja ha lite samma liv. Självklart djur, gård, familj och lite sånt.
Den som jag var mest kär i han bodde i stan och hade inte skillda föräldrar. Han var den elakaste människa jag träffat även den som sårat mej mest. (har inte med att han bor i stan att göra, la bara in en pik) Så visst fastnar man mest vid de som är olika än. Kanske är det spännade och vi är nyfikna av naturen. Men jag tror att om man ska ha det lite lättare och ha något att bygga på ska man nog vilja en del lika ändå. För att de ska hålla i längden. Man får tänka på hur stora uppofringar man ska låta sej själv eller sin partner göra.
Ska man lämna stads livet och allt man gillar för att flytta till landet för kärlekens skull?
Det är en annan sak att byta stad men att man kanske inte byter bort hela det livet man gillar.
Är det ens kärlek?
Eller att tvinga den andra partnern att lämna sitt lant liv och flytta in till en stad.
Kan kärleken göra att man trivs i ett helt annat liv om man inte gillar det?
Det har jag funderat över, man dras till sin olikhet.
Eller att den ena alltid vill göra en massa och den andra vill sitta still. Konflikter.
Det är inte alltid lätt att hitta rätt.
Sen kan man inte sitta och vänta att den ska komma och knacka på dörren. Man måste göra lite själv också. Att säga det kommer när det kommer, funkar inte. Bara för en del, väldigt få. Det romantiska. Vi var ute och körde och vi krockad med varann.. Hur många blir det så för?
Man måste vilja och vara öppen. Faktiskt leta lite också.
Jag älskar min man. När jag träffade honom skulle jag vara singel ett tag. Jag ville vara själv. Men när han stod framför mej så sa det bara klick och jag fick fast jag knappt hade enrgi. Enrgi att orka än en gång. Man kan inte släppa någon, när man hittar det.
Det gick ju bra :O) Klart allt går upp och ner. Så levde de lyckliga i alla sina dagar. Finns inte. Det är en falsk bild. Man måste vattna blomman för att den ska fortsätta leva.
Det har tagit lång tid för vi är två personer som inte litar på andra människor så mycket. Men jag har lärt mej att lita på människan som står mej närmast sviker inte!
Det jag mest tänker på är att betygen blir sämre för våra barn och ungdommar.. De mår allt sämre. Är det ett bra sammhälle att bygga på? När ska vi börja ta annsvar över våra barn och ungdommar?
Mina föräldrar skilde sej när jag var 1 år. Jag minns i skolan var jag den enda med skillda föräldrar. Vi skulle rita teckningar på våran familj. Jag fick rita två familjer med mej i mitten. Så kännde jag mej, jag var i mitten. På båda mina familje sidor fanns 2 nya barn.
I min familj där jag bodde var det extra hårt med vissa saker. Som gjorde att jag mest klarade mej själv och även tog ett visst annsvar över mina syskon ibland. På andra sidan var det andra saker som gjorde mej illa, svartsjuka.
Ibland fick jag knappt sova fören 1 på natten.
Skolan var inte så intressant för mej. Jag var inte intresserad. Jag kunde inte koncentrera mej. Hade huvudet fullt av annat.
Det vände något när jag gick i högstadiet för då träffade jag ett helt gäng med kompisar med skillda föräldrar. Och vi hängde ihop jämt. Konstigt att det blev så. Att vi på något vis förstod varann och sökte oss till varann. Kanske en tyst förståelse på något vis.
Jag har alltid gillat djur och sökt mej till de. I stallet hittade jag hästar och speciellt de hästrana som haft det lite svårt. Eller som var missförståda. De hjälpte jag ofta till att få de bra. Vi hjälpte varann, på något vis. Jag var duktig på häst och djur. En viss förtåelse oss i mellan. Djur sviker aldrig. De finns alltid där för än. De dömmer inte och är elaka.
Därför valde jag det jag var bäst på när jag skulle välja gymnasie, nämligen häst. Varför börja något program som jag inte var bra på?
Om jag verkligen ville så kunde jag lära mej allt bara genom att lyssna på lektionerna och föra anteckning. Igentligen behövde jag inte plugga så mycket inför prov. Om jag pluggade och var intresserad så lärde jag mej jätte fort, behövde bara plugga en liten stund så satt det.
Men eftersom jag hade så mycket annat som far runt i huvudet. Hade jag inte orken att ta in mer och plugga. Jag ältade och tänkte för mycket. Tänkte på livet och allt runt.
I gymnasiet träffade jag nya vänner och de flesta som jag omgicks med hade skillda föräldrar. Det är först nu som vuxen jag tänkt på att det verkligen var så.
Jätte konstig.. Men vi förstod varann på något vis.
Mitt mål i livet var att få en egen familj och en bra man. Det var i stort sätt det som höll mej uppe vissa dagar i livet. Det var det stora målet i livet för mej.
Jag har även varit ihop med killar som hade skillda föräldrar mest. Konstigt nog :O) Jag var rätt noga med killar. Det skulle kännas något, vi skulle ändå vilja ha lite samma liv. Självklart djur, gård, familj och lite sånt.
Den som jag var mest kär i han bodde i stan och hade inte skillda föräldrar. Han var den elakaste människa jag träffat även den som sårat mej mest. (har inte med att han bor i stan att göra, la bara in en pik) Så visst fastnar man mest vid de som är olika än. Kanske är det spännade och vi är nyfikna av naturen. Men jag tror att om man ska ha det lite lättare och ha något att bygga på ska man nog vilja en del lika ändå. För att de ska hålla i längden. Man får tänka på hur stora uppofringar man ska låta sej själv eller sin partner göra.
Ska man lämna stads livet och allt man gillar för att flytta till landet för kärlekens skull?
Det är en annan sak att byta stad men att man kanske inte byter bort hela det livet man gillar.
Är det ens kärlek?
Eller att tvinga den andra partnern att lämna sitt lant liv och flytta in till en stad.
Kan kärleken göra att man trivs i ett helt annat liv om man inte gillar det?
Det har jag funderat över, man dras till sin olikhet.
Eller att den ena alltid vill göra en massa och den andra vill sitta still. Konflikter.
Det är inte alltid lätt att hitta rätt.
Sen kan man inte sitta och vänta att den ska komma och knacka på dörren. Man måste göra lite själv också. Att säga det kommer när det kommer, funkar inte. Bara för en del, väldigt få. Det romantiska. Vi var ute och körde och vi krockad med varann.. Hur många blir det så för?
Man måste vilja och vara öppen. Faktiskt leta lite också.
Jag älskar min man. När jag träffade honom skulle jag vara singel ett tag. Jag ville vara själv. Men när han stod framför mej så sa det bara klick och jag fick fast jag knappt hade enrgi. Enrgi att orka än en gång. Man kan inte släppa någon, när man hittar det.
Det gick ju bra :O) Klart allt går upp och ner. Så levde de lyckliga i alla sina dagar. Finns inte. Det är en falsk bild. Man måste vattna blomman för att den ska fortsätta leva.
Det har tagit lång tid för vi är två personer som inte litar på andra människor så mycket. Men jag har lärt mej att lita på människan som står mej närmast sviker inte!
Det jag mest tänker på är att betygen blir sämre för våra barn och ungdommar.. De mår allt sämre. Är det ett bra sammhälle att bygga på? När ska vi börja ta annsvar över våra barn och ungdommar?
fredag 6 april 2012
Om du såg smärtan
Om du såg smärtan.
Smärtan där du sänkte mej in i.
Du bad mej ta din hand ännu en gång
Men du ljög
Du lätt mej hoppa fritt fall
Som blev 5 år av smärta i min stjäl
Jag rasade ner för stup, ner för väggar av
stenar som skrubbade mej sårig.
Du vände dej om innan du ens såg mej landa.
Du ville inte ens se hur långt jag föll.
Det var mitt eget annsvar.
Skulle det vara tröst att du sa att det var det värsta du gjort mot en annan männsika?
Flera år efter åt.
Var det ditt förlåt.
Jag krälade i land mellan levande och död.
Smärtan där du sänkte mej in i.
Du bad mej ta din hand ännu en gång
Men du ljög
Du lätt mej hoppa fritt fall
Som blev 5 år av smärta i min stjäl
Jag rasade ner för stup, ner för väggar av
stenar som skrubbade mej sårig.
Du vände dej om innan du ens såg mej landa.
Du ville inte ens se hur långt jag föll.
Det var mitt eget annsvar.
Skulle det vara tröst att du sa att det var det värsta du gjort mot en annan männsika?
Flera år efter åt.
Var det ditt förlåt.
Jag krälade i land mellan levande och död.
lördag 24 mars 2012
IG för att jag är som jag är.
Ett av det hemskaste som hände mej var när vi skulle sluta gymnasiet och vi skulle göra specal arbete. Jag gick naturbruk. Någon fick bra betyg på att byta något på sin traktor.
Jag ville göra ett arbete på vad jag ville i mitt liv.
Jag tänkte mej in vad jag skulle vilja uppnå på julafton när jag är runt 70 år.
Först av allt kom jag fram till, att jag vill inte vara själv. Vill fira med mina barn och barn barn. Det är en önskan att få även om man skulle ha någon gubbe.
Detta har varit mitt viktigaste. Då jag inte känt mej hel.
Jag vill ha ett jobb där jag rör mej mycket och håller kroppen i trimm. Ska kroppen hålla måste man hålla sej i trimm så gott det går. Vi lånar den här kroppen när vi är här och vill man leva länge får man göra så gott man kan.
Plugga har jag inte varit så intresserad av. För jag har haft en del i mitt liv som hindrat mej från det. Många gånger var det viktigast att hålla sej över ytan än att plugga.
Min lärare som skulle bedömma mitt arbete sa i stort sätt att jag var dum i huvudet. Hon kunde ändra sej om jag skrev att jag ville gå högskolan. Det gjorde jag inte och fick därför IG.
så här är det över allt. Man blir dömmd för att man inte är lik den som dömmer.
Alla grupper är på något vis utdömmda.
Kvinnor, utlänningar, de svaga, de som drar sej till samma kön, de som inte har pengar, de som bara inte vill som du. Det är bättre att försöka tänka sej in i andras liv vad de tycker och känner.
Bara för att man inte väljer samma sak som du, så är man lika mycket värd som dej :O)
Alla har olika liv och tur är väll det.
Allt man dömmer om andra är bara falskt tänk :O)
Så sluta döm och lär känna människan bakom i stället.
tisdag 20 mars 2012
Jämnställdheten går ut över våra barn!
Jag tycker det börjar gå till överdrift.. Snart så ska väll mannen börja föda barn också. Jag känner mej inte nertryckt av några killar eller de manliga. Aldrig gjort. Jag gör det jag vill och bryr mej inte om killar.
Jag har jobbat på ca 10 mans dominerade arbetsplatser och jag har aldrig blivit nertryckt. Tvärrt om, tycker de att det är kul.
Men jag tror att tjejer inte vill ha kroppsligt arbete, för en nagel kan gå sönder.
Så ser de ut på de arbetsplatser jag varit på. Man får ta i och ibland har jag varit starkare än vissa killar.
Det kommer alltid finnas tjej och kille även om en del männiksor försöker se bort det.
Tjejer gillar tjejigt och killar gillar killigt. Varför är detta fel?
Varför får inte killar gilla bilar när de är små och tuffa kläder?
Varför får inte tjejer gilla rosa och klänningar?
Det som är skrämmande är alla barnprograms profiler speciellt tecknat. Där de är super små och smala tjejer. Onormalt! Det är oroväckande, speciellt när man har en dotter. Hur ska man få en dotter att klara av att gilla sej själv, hur hon än ser ut?
Det är en av de störrsta utmaningarna när man har en dotter.
Min dotter gillar grönt som sin favorit färg. Hon har väldigt mycket alldagliga kläder. Neutrala. Sen när det är kalas så vill hon ha klänning eller fint rosa. Det får hon självklart ha.
Jag skulle aldrig tvinga henne till något hon inte vill.
Jag kommer alltid säga hon och han och inte hen, som en del säger.
Det kommer alltid finnas skillnad. Vi har kroppsdelar olika hur gärna en del vill ändra på allt. Oliak hurmoner som gillar rosa och blått. Ska vi ge barn hormanblandningar?? För att vi ska ha det jämnställt?? Vart sätter vi gränsen? Ska vi ha namn som Robin som både tjej och kille ska heta? Vart går gränsen.
Det har till och med gått så långt att det röda partiet vill att vi ska dela på föräldrar ledigheten rakt i tur. Vilket betyder att kvinnan om hon tar ut full tid bara får vara hemma 1/2 år. Hur ska man göra med ammning? Jämnställdheten börjar göra så våra barn ska bli lidande. I stället för att barnet ska få vara hemma så länge som möjligt. Så ska nu barnen vara lika mycket med mamman och pappan. Ska man sänka dagis till 1/2 år nu? Det finns alltid föräldrer där den ena inte kan vara hemma och om en är arbetslös. Ska då båda gå hemma med barnet?
För att få en trygg start behöver barnet få amma i den tiden den behöver och börja dagis så sent som möjligt. De barn som har en förälder som jobbar borta veckor i sträck. Ska man nu be han sluta de jobbet, för barnet ska ha båda sina föräldrar lika mycket. Skillsmässo barn? Barn med bara en förälder.
Det jag menar att i en period där barnet är under 2 år och den inte kommer ihåg så mycket. Så ska vi göra våra barn lidande.
Det är när barnet är äldre det är viktigt att den får se båda sina förldrar och det kan vi aldrig styra. Så enkelt är det..
Låt barnen få vara hemma så länge som möjligt och låt barnen få välja vilka kläder och leksaker. Tror det blir helt fel om vi ska in och ändra deras personligheter bara får att vi tror det är jämnställt.
Skulle min dotter vilja ha blå och gröna kläder så får hon det. Hon har mest grönt, för den färgen älskar hon, men skulle hon vilja ha rosa så får hon ha det.
Jag håller med kristendemokraterna. Det finns lika mycket olika modeller som det finns familjer. Låt oss bestämma själva!
Jag har jobbat på ca 10 mans dominerade arbetsplatser och jag har aldrig blivit nertryckt. Tvärrt om, tycker de att det är kul.
Men jag tror att tjejer inte vill ha kroppsligt arbete, för en nagel kan gå sönder.
Så ser de ut på de arbetsplatser jag varit på. Man får ta i och ibland har jag varit starkare än vissa killar.
Det kommer alltid finnas tjej och kille även om en del männiksor försöker se bort det.
Tjejer gillar tjejigt och killar gillar killigt. Varför är detta fel?
Varför får inte killar gilla bilar när de är små och tuffa kläder?
Varför får inte tjejer gilla rosa och klänningar?
Det som är skrämmande är alla barnprograms profiler speciellt tecknat. Där de är super små och smala tjejer. Onormalt! Det är oroväckande, speciellt när man har en dotter. Hur ska man få en dotter att klara av att gilla sej själv, hur hon än ser ut?
Det är en av de störrsta utmaningarna när man har en dotter.
Min dotter gillar grönt som sin favorit färg. Hon har väldigt mycket alldagliga kläder. Neutrala. Sen när det är kalas så vill hon ha klänning eller fint rosa. Det får hon självklart ha.
Jag skulle aldrig tvinga henne till något hon inte vill.
Jag kommer alltid säga hon och han och inte hen, som en del säger.
Det kommer alltid finnas skillnad. Vi har kroppsdelar olika hur gärna en del vill ändra på allt. Oliak hurmoner som gillar rosa och blått. Ska vi ge barn hormanblandningar?? För att vi ska ha det jämnställt?? Vart sätter vi gränsen? Ska vi ha namn som Robin som både tjej och kille ska heta? Vart går gränsen.
Det har till och med gått så långt att det röda partiet vill att vi ska dela på föräldrar ledigheten rakt i tur. Vilket betyder att kvinnan om hon tar ut full tid bara får vara hemma 1/2 år. Hur ska man göra med ammning? Jämnställdheten börjar göra så våra barn ska bli lidande. I stället för att barnet ska få vara hemma så länge som möjligt. Så ska nu barnen vara lika mycket med mamman och pappan. Ska man sänka dagis till 1/2 år nu? Det finns alltid föräldrer där den ena inte kan vara hemma och om en är arbetslös. Ska då båda gå hemma med barnet?
För att få en trygg start behöver barnet få amma i den tiden den behöver och börja dagis så sent som möjligt. De barn som har en förälder som jobbar borta veckor i sträck. Ska man nu be han sluta de jobbet, för barnet ska ha båda sina föräldrar lika mycket. Skillsmässo barn? Barn med bara en förälder.
Det jag menar att i en period där barnet är under 2 år och den inte kommer ihåg så mycket. Så ska vi göra våra barn lidande.
Det är när barnet är äldre det är viktigt att den får se båda sina förldrar och det kan vi aldrig styra. Så enkelt är det..
Låt barnen få vara hemma så länge som möjligt och låt barnen få välja vilka kläder och leksaker. Tror det blir helt fel om vi ska in och ändra deras personligheter bara får att vi tror det är jämnställt.
Skulle min dotter vilja ha blå och gröna kläder så får hon det. Hon har mest grönt, för den färgen älskar hon, men skulle hon vilja ha rosa så får hon ha det.
Jag håller med kristendemokraterna. Det finns lika mycket olika modeller som det finns familjer. Låt oss bestämma själva!
måndag 19 mars 2012
Våg chock
Nu har jag fått upp farten :O) Fick magsjuka för ca 2 veckor sedan och gick ner ca 2 kg. Så då fick jag mer smak att ta tag i mej själv. ÄNTLIGEN! Fast jag har försökt. Efter jag fick min dotter höll jag på och gick knappt ner ett gramm. Men efter min son var det som min ämmnesomsättning ändrade sej mer mot det normala. Min son är snart 2 år. Det är först nu som det känns som jag har kunnat ta tag i det. Jag har försökt med LSHF, röra på mej, äta mindre och sånna där näringsdrycker. Men inget har funkat. Och sen är det helt plötsligt som jag vore ung igen.
Jag har bra grund kondition. Då jag som yngre alltid hållt på med hästar, cycklat till skolan och rört mej mycket. Jag cycklade ca 1 mil 3 gånger i veckan.
Den grund konditionen har jag nytta av än idag. Det går fort att få upp kondition och muskler.
Jag har alltid varit rätt väl musklad. Jag var den i stallet man frågade om hjälp när man skulle lyfta tungt. Nu är jag inte så strak längre. Sen är inte jag personen som gillar att sitta still, jag blir som en osalig ande.
Tillbaka till min våg chock. Kört några Zumba pass och igår så körde jag ett pass innan frukost. Vägde mej innan Zumba passet. Så i dag när jag ställde mej på vågen. Så vägde jag 0.7 kg mindre..
Jippi! Har träningsverk över allt, men funderade ändå på att köra ett pass i dag ändå. Men får se, kan nog vara bra att vila en dag. Annars tar man på musklerna. 48 h tar dte för muskler att bildas. Samma kör jag när jag rider. Man behöver inte rida varje dag utan vila är viktigt för hästen. Varnnan dag blir en starkare häst än varje dag. I alla fall de första 1-2 åren man rider.
Men har 4 kg kvar nu :O) Sen är jag där jag vill vara. Kan inte gå ner mer. Då blir jag hemsk i humöret och måste äta med en gång jag blir hungrig annars blir jag arg och det är jobbigt. Fattar inte att folk orkar vara så smala som en del är.. Jag hade inte klarat det och mår inte bra av det :O)
Men det är jag det :O)
Jag har bra grund kondition. Då jag som yngre alltid hållt på med hästar, cycklat till skolan och rört mej mycket. Jag cycklade ca 1 mil 3 gånger i veckan.
Den grund konditionen har jag nytta av än idag. Det går fort att få upp kondition och muskler.
Jag har alltid varit rätt väl musklad. Jag var den i stallet man frågade om hjälp när man skulle lyfta tungt. Nu är jag inte så strak längre. Sen är inte jag personen som gillar att sitta still, jag blir som en osalig ande.
Tillbaka till min våg chock. Kört några Zumba pass och igår så körde jag ett pass innan frukost. Vägde mej innan Zumba passet. Så i dag när jag ställde mej på vågen. Så vägde jag 0.7 kg mindre..
Jippi! Har träningsverk över allt, men funderade ändå på att köra ett pass i dag ändå. Men får se, kan nog vara bra att vila en dag. Annars tar man på musklerna. 48 h tar dte för muskler att bildas. Samma kör jag när jag rider. Man behöver inte rida varje dag utan vila är viktigt för hästen. Varnnan dag blir en starkare häst än varje dag. I alla fall de första 1-2 åren man rider.
Men har 4 kg kvar nu :O) Sen är jag där jag vill vara. Kan inte gå ner mer. Då blir jag hemsk i humöret och måste äta med en gång jag blir hungrig annars blir jag arg och det är jobbigt. Fattar inte att folk orkar vara så smala som en del är.. Jag hade inte klarat det och mår inte bra av det :O)
Men det är jag det :O)
onsdag 14 mars 2012
Vår sol
Tack för att du tittar ner på mej från din himmel.
Du fyller mej med styrka och energi och ljus.
Du behövs och du värmer mitt yttre och innre.
Lys och färga min hud brun
Du vackra, härliga sol
Varit på Öppna förskolan idag med barnen.
Täffade några som kände Mikaels bror och flickvän. Även en som jag träffat för många år sedan. Vi satt och tjatade en del och det var trevligt.
Anton ville inte hem och låg och skrek på golvet. Men annars sköte han sej jätte bra och stannade nästan i rummet hela tiden. Julia är så stor att hon klara sej själv och man behöver bara ha lite koll på henne. De pysslade med att sätta ramar runt bilder som de förra gången hade slängt ut en massa färg och kört med leksaksbilar i. Blev jätte fint.
Vi åkte hem och åt och Anton ligger och sover middag. Varit ute och gjort kaninerna och bortata hästarna. Skönt väder. Glömmde min jacka ute :O( Får hämta den sen. Ska åka och rida ridlektion sen.. kul.
Du fyller mej med styrka och energi och ljus.
Du behövs och du värmer mitt yttre och innre.
Lys och färga min hud brun
Du vackra, härliga sol
Varit på Öppna förskolan idag med barnen.
Täffade några som kände Mikaels bror och flickvän. Även en som jag träffat för många år sedan. Vi satt och tjatade en del och det var trevligt.
Anton ville inte hem och låg och skrek på golvet. Men annars sköte han sej jätte bra och stannade nästan i rummet hela tiden. Julia är så stor att hon klara sej själv och man behöver bara ha lite koll på henne. De pysslade med att sätta ramar runt bilder som de förra gången hade slängt ut en massa färg och kört med leksaksbilar i. Blev jätte fint.
Vi åkte hem och åt och Anton ligger och sover middag. Varit ute och gjort kaninerna och bortata hästarna. Skönt väder. Glömmde min jacka ute :O( Får hämta den sen. Ska åka och rida ridlektion sen.. kul.
"Vilken smärta hon måste ha upplevt"
För några dagar sedan tittade jag på spårlöst (ett program som handlar om adopterade från andra länder som inte visste vems deras föräldrar är, programet går ut på att de ska kunna hitta sina föräldrar)
Det handlade om en kille som så gärna ville hitta sin mamma. Han åkte till sitt födelse land och det blev en resa med, med och motgångar. Men han hittade sin mor, hans far hade dött några månader innan han kom dit.
Mamman sa att hon var tvungen att adoptera bort honom pga av svält..
Hur kan man adoptera bort sitt eget barn?? Med en gång började jag att dömma mamman som dålig, men stoppade mej lika fort. Sonen sa att han var glad att hon adopterade bort honom till ett land där han kunde få det så bra som han har det.
Vad skulle man själv göra om man var i den mammans sitts?
Låta sitt barn svälta eller adoptera bort det?
Kan inte svara på det. Då jag inte själv sitter i den sittsen med de tankar, känslor och så vidare.
Mamman hade letat efter sin son, men misslyckats och sonen hade tänkt på sin mamma hela livet.
Man kan ändå tänka sej in i den hemska smärtan som mamman måste ha bärt på hela sitt liv.
Vilken smärta hon måste ha upplevt.
Hela tiden undra och sakna sitt barn som hon förlorade som 1 år.
Jag hade aldrig tänkt på annat i hela mitt liv. Jag skulle förevigt känna mej halv och gå med smärta inom mej stor del av tiden.
Med en gång så uppskattade jag mitt liv på ett nytt sätt.
Vad har man att klaga på?
Jag svälter inte, jag har ett hus att bo i. Man och barn och är okej frisk..
Ibland behöver man sånna här uppvaknanden, för att komma ihåg vem man är och vart man bor.
Det handlade om en kille som så gärna ville hitta sin mamma. Han åkte till sitt födelse land och det blev en resa med, med och motgångar. Men han hittade sin mor, hans far hade dött några månader innan han kom dit.
Mamman sa att hon var tvungen att adoptera bort honom pga av svält..
Hur kan man adoptera bort sitt eget barn?? Med en gång började jag att dömma mamman som dålig, men stoppade mej lika fort. Sonen sa att han var glad att hon adopterade bort honom till ett land där han kunde få det så bra som han har det.
Vad skulle man själv göra om man var i den mammans sitts?
Låta sitt barn svälta eller adoptera bort det?
Kan inte svara på det. Då jag inte själv sitter i den sittsen med de tankar, känslor och så vidare.
Mamman hade letat efter sin son, men misslyckats och sonen hade tänkt på sin mamma hela livet.
Man kan ändå tänka sej in i den hemska smärtan som mamman måste ha bärt på hela sitt liv.
Vilken smärta hon måste ha upplevt.
Hela tiden undra och sakna sitt barn som hon förlorade som 1 år.
Jag hade aldrig tänkt på annat i hela mitt liv. Jag skulle förevigt känna mej halv och gå med smärta inom mej stor del av tiden.
Med en gång så uppskattade jag mitt liv på ett nytt sätt.
Vad har man att klaga på?
Jag svälter inte, jag har ett hus att bo i. Man och barn och är okej frisk..
Ibland behöver man sånna här uppvaknanden, för att komma ihåg vem man är och vart man bor.
tisdag 13 mars 2012
Väntans tider
Går i väntans tider, mycket snart kommer vi får tillökning :O) I häst hagen.
Det är mitt sto som ska få en fölis :O)
Ska bli så kul.
Det känns nästan som sej själv och man förstår längtan i hennes ögon. Hon är trött, stor och vill att den ska komma ut. Jag vet hur det är. De där sista veckorna går man bara och väntar.
Boxen blev färdig i helgen. Ska bara få upp dörren, sen flyttar hon in. Hoppas att min väns fölis kommer i dagarna så jag akn åka dit och låna kamran av henne. Så jag kan föl vaka vid teven på natten. Hoppas allt går bra. Det är mitt första föl, så jag är lite nervös..
Spännade!
Det är mitt sto som ska få en fölis :O)
Ska bli så kul.
Det känns nästan som sej själv och man förstår längtan i hennes ögon. Hon är trött, stor och vill att den ska komma ut. Jag vet hur det är. De där sista veckorna går man bara och väntar.
Boxen blev färdig i helgen. Ska bara få upp dörren, sen flyttar hon in. Hoppas att min väns fölis kommer i dagarna så jag akn åka dit och låna kamran av henne. Så jag kan föl vaka vid teven på natten. Hoppas allt går bra. Det är mitt första föl, så jag är lite nervös..
Spännade!
25 årig tjej :O)
Vem är jag?
Jag är en fru på 25 år och bor utanför Varberg...
Hmmm? jag slutade fira mina födelsedagar när jag var 25 år, fast igentligen är jag 29 år i år.. :O) Inget jag skämms över. Men jag känner mej som 25 år.
Bor med min man och två barn på en gård i den vackra naturen utanför Varberg.
På gården finns hästar, kaniner, hundar, katter och hönor.
Jag lever alltså ett lyx liv om man gillar livet på landet :O) och är mej.
Jag är målmedveten, annsvarstagande, tänkande, glad, snäll, sprallig och funderar alldeles för mycket i mellan åt.. Hoppas ni kommer gilla mina tankar och ord.
Väl mött!
Jag är en fru på 25 år och bor utanför Varberg...
Hmmm? jag slutade fira mina födelsedagar när jag var 25 år, fast igentligen är jag 29 år i år.. :O) Inget jag skämms över. Men jag känner mej som 25 år.
Bor med min man och två barn på en gård i den vackra naturen utanför Varberg.
På gården finns hästar, kaniner, hundar, katter och hönor.
Jag lever alltså ett lyx liv om man gillar livet på landet :O) och är mej.
Jag är målmedveten, annsvarstagande, tänkande, glad, snäll, sprallig och funderar alldeles för mycket i mellan åt.. Hoppas ni kommer gilla mina tankar och ord.
Väl mött!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)