Jag kämpar och kämpar.
Tisdag: Zumba
Onsdag: 2 1/2 h ridning
Torsdag: 1 1/2 promenad
Så blir det vila över helgen och en och annan fika eller godis... GRRRRR
Måste ladda upp med mer apelsiner och vindruvor.
Så jag pendlar 0,6 kilon upp och ner.. Under veckan. Det är ju bara 3 kilon kvar.
Sen är jag på storlek 36/38 igen.
Då har jag gått från storlek 44 till 38.. Ligger runt 40 just nu och pendlar..
VILL och SKA ner!!!
Problemet är mej själv eller om jag får skylla på påsk och påsk godis. Men nu har vi ätit upp och nu blir det inget mer.
Man blir så ledsen och det är inte värt det, alltså godis, kakor och sånt. Man gör sej själv illa..
Man får tänka på att man faktiskt mer plågar sej än gör sej själv en gen tjänst.
Igentligen borde man sluta ge godis till barn och bygga upp en förväntan och ge sej själv berömm och som att godis är något speciellt och något man ska tråna och vänta på. Varför? Varför denna förväntan efter godis och något man ger sej själv i berömm för att man varit duktig, för att det är lördag kväll eller annat.
Det är ju inget berömm, mer något man plågar sej själv med. Om man kan ändra sin tanke från berömm, slappna av osv till att för varje godis så plågar jag min kropp. Man bygger på den fett som inte har någonstanns att ta vägen och sätter sej som en bilring. För att man har för mycket fett i kroppen. Kroppen lagrar fett..
Om man tänker godis = plåga sej själv! Så borde man kunna ändra tanken och sluta vara godis sugen. Jag har provat innan och 2 blodapelsiner hjälper mot söt suget. Så varför äter jag ens godis??
Nej nu blir det Zumba och sluta att plåga mej själv med sötsaker..
söndag 15 april 2012
tisdag 10 april 2012
Skilda föräldrar och hitta den rätta!
Ja, just nu mår jag bättre än jag gjort på många år. Kankse någonsin. Jag har min familj och min trygghet.
Mina föräldrar skilde sej när jag var 1 år. Jag minns i skolan var jag den enda med skillda föräldrar. Vi skulle rita teckningar på våran familj. Jag fick rita två familjer med mej i mitten. Så kännde jag mej, jag var i mitten. På båda mina familje sidor fanns 2 nya barn.
I min familj där jag bodde var det extra hårt med vissa saker. Som gjorde att jag mest klarade mej själv och även tog ett visst annsvar över mina syskon ibland. På andra sidan var det andra saker som gjorde mej illa, svartsjuka.
Ibland fick jag knappt sova fören 1 på natten.
Skolan var inte så intressant för mej. Jag var inte intresserad. Jag kunde inte koncentrera mej. Hade huvudet fullt av annat.
Det vände något när jag gick i högstadiet för då träffade jag ett helt gäng med kompisar med skillda föräldrar. Och vi hängde ihop jämt. Konstigt att det blev så. Att vi på något vis förstod varann och sökte oss till varann. Kanske en tyst förståelse på något vis.
Jag har alltid gillat djur och sökt mej till de. I stallet hittade jag hästar och speciellt de hästrana som haft det lite svårt. Eller som var missförståda. De hjälpte jag ofta till att få de bra. Vi hjälpte varann, på något vis. Jag var duktig på häst och djur. En viss förtåelse oss i mellan. Djur sviker aldrig. De finns alltid där för än. De dömmer inte och är elaka.
Därför valde jag det jag var bäst på när jag skulle välja gymnasie, nämligen häst. Varför börja något program som jag inte var bra på?
Om jag verkligen ville så kunde jag lära mej allt bara genom att lyssna på lektionerna och föra anteckning. Igentligen behövde jag inte plugga så mycket inför prov. Om jag pluggade och var intresserad så lärde jag mej jätte fort, behövde bara plugga en liten stund så satt det.
Men eftersom jag hade så mycket annat som far runt i huvudet. Hade jag inte orken att ta in mer och plugga. Jag ältade och tänkte för mycket. Tänkte på livet och allt runt.
I gymnasiet träffade jag nya vänner och de flesta som jag omgicks med hade skillda föräldrar. Det är först nu som vuxen jag tänkt på att det verkligen var så.
Jätte konstig.. Men vi förstod varann på något vis.
Mitt mål i livet var att få en egen familj och en bra man. Det var i stort sätt det som höll mej uppe vissa dagar i livet. Det var det stora målet i livet för mej.
Jag har även varit ihop med killar som hade skillda föräldrar mest. Konstigt nog :O) Jag var rätt noga med killar. Det skulle kännas något, vi skulle ändå vilja ha lite samma liv. Självklart djur, gård, familj och lite sånt.
Den som jag var mest kär i han bodde i stan och hade inte skillda föräldrar. Han var den elakaste människa jag träffat även den som sårat mej mest. (har inte med att han bor i stan att göra, la bara in en pik) Så visst fastnar man mest vid de som är olika än. Kanske är det spännade och vi är nyfikna av naturen. Men jag tror att om man ska ha det lite lättare och ha något att bygga på ska man nog vilja en del lika ändå. För att de ska hålla i längden. Man får tänka på hur stora uppofringar man ska låta sej själv eller sin partner göra.
Ska man lämna stads livet och allt man gillar för att flytta till landet för kärlekens skull?
Det är en annan sak att byta stad men att man kanske inte byter bort hela det livet man gillar.
Är det ens kärlek?
Eller att tvinga den andra partnern att lämna sitt lant liv och flytta in till en stad.
Kan kärleken göra att man trivs i ett helt annat liv om man inte gillar det?
Det har jag funderat över, man dras till sin olikhet.
Eller att den ena alltid vill göra en massa och den andra vill sitta still. Konflikter.
Det är inte alltid lätt att hitta rätt.
Sen kan man inte sitta och vänta att den ska komma och knacka på dörren. Man måste göra lite själv också. Att säga det kommer när det kommer, funkar inte. Bara för en del, väldigt få. Det romantiska. Vi var ute och körde och vi krockad med varann.. Hur många blir det så för?
Man måste vilja och vara öppen. Faktiskt leta lite också.
Jag älskar min man. När jag träffade honom skulle jag vara singel ett tag. Jag ville vara själv. Men när han stod framför mej så sa det bara klick och jag fick fast jag knappt hade enrgi. Enrgi att orka än en gång. Man kan inte släppa någon, när man hittar det.
Det gick ju bra :O) Klart allt går upp och ner. Så levde de lyckliga i alla sina dagar. Finns inte. Det är en falsk bild. Man måste vattna blomman för att den ska fortsätta leva.
Det har tagit lång tid för vi är två personer som inte litar på andra människor så mycket. Men jag har lärt mej att lita på människan som står mej närmast sviker inte!
Det jag mest tänker på är att betygen blir sämre för våra barn och ungdommar.. De mår allt sämre. Är det ett bra sammhälle att bygga på? När ska vi börja ta annsvar över våra barn och ungdommar?
Mina föräldrar skilde sej när jag var 1 år. Jag minns i skolan var jag den enda med skillda föräldrar. Vi skulle rita teckningar på våran familj. Jag fick rita två familjer med mej i mitten. Så kännde jag mej, jag var i mitten. På båda mina familje sidor fanns 2 nya barn.
I min familj där jag bodde var det extra hårt med vissa saker. Som gjorde att jag mest klarade mej själv och även tog ett visst annsvar över mina syskon ibland. På andra sidan var det andra saker som gjorde mej illa, svartsjuka.
Ibland fick jag knappt sova fören 1 på natten.
Skolan var inte så intressant för mej. Jag var inte intresserad. Jag kunde inte koncentrera mej. Hade huvudet fullt av annat.
Det vände något när jag gick i högstadiet för då träffade jag ett helt gäng med kompisar med skillda föräldrar. Och vi hängde ihop jämt. Konstigt att det blev så. Att vi på något vis förstod varann och sökte oss till varann. Kanske en tyst förståelse på något vis.
Jag har alltid gillat djur och sökt mej till de. I stallet hittade jag hästar och speciellt de hästrana som haft det lite svårt. Eller som var missförståda. De hjälpte jag ofta till att få de bra. Vi hjälpte varann, på något vis. Jag var duktig på häst och djur. En viss förtåelse oss i mellan. Djur sviker aldrig. De finns alltid där för än. De dömmer inte och är elaka.
Därför valde jag det jag var bäst på när jag skulle välja gymnasie, nämligen häst. Varför börja något program som jag inte var bra på?
Om jag verkligen ville så kunde jag lära mej allt bara genom att lyssna på lektionerna och föra anteckning. Igentligen behövde jag inte plugga så mycket inför prov. Om jag pluggade och var intresserad så lärde jag mej jätte fort, behövde bara plugga en liten stund så satt det.
Men eftersom jag hade så mycket annat som far runt i huvudet. Hade jag inte orken att ta in mer och plugga. Jag ältade och tänkte för mycket. Tänkte på livet och allt runt.
I gymnasiet träffade jag nya vänner och de flesta som jag omgicks med hade skillda föräldrar. Det är först nu som vuxen jag tänkt på att det verkligen var så.
Jätte konstig.. Men vi förstod varann på något vis.
Mitt mål i livet var att få en egen familj och en bra man. Det var i stort sätt det som höll mej uppe vissa dagar i livet. Det var det stora målet i livet för mej.
Jag har även varit ihop med killar som hade skillda föräldrar mest. Konstigt nog :O) Jag var rätt noga med killar. Det skulle kännas något, vi skulle ändå vilja ha lite samma liv. Självklart djur, gård, familj och lite sånt.
Den som jag var mest kär i han bodde i stan och hade inte skillda föräldrar. Han var den elakaste människa jag träffat även den som sårat mej mest. (har inte med att han bor i stan att göra, la bara in en pik) Så visst fastnar man mest vid de som är olika än. Kanske är det spännade och vi är nyfikna av naturen. Men jag tror att om man ska ha det lite lättare och ha något att bygga på ska man nog vilja en del lika ändå. För att de ska hålla i längden. Man får tänka på hur stora uppofringar man ska låta sej själv eller sin partner göra.
Ska man lämna stads livet och allt man gillar för att flytta till landet för kärlekens skull?
Det är en annan sak att byta stad men att man kanske inte byter bort hela det livet man gillar.
Är det ens kärlek?
Eller att tvinga den andra partnern att lämna sitt lant liv och flytta in till en stad.
Kan kärleken göra att man trivs i ett helt annat liv om man inte gillar det?
Det har jag funderat över, man dras till sin olikhet.
Eller att den ena alltid vill göra en massa och den andra vill sitta still. Konflikter.
Det är inte alltid lätt att hitta rätt.
Sen kan man inte sitta och vänta att den ska komma och knacka på dörren. Man måste göra lite själv också. Att säga det kommer när det kommer, funkar inte. Bara för en del, väldigt få. Det romantiska. Vi var ute och körde och vi krockad med varann.. Hur många blir det så för?
Man måste vilja och vara öppen. Faktiskt leta lite också.
Jag älskar min man. När jag träffade honom skulle jag vara singel ett tag. Jag ville vara själv. Men när han stod framför mej så sa det bara klick och jag fick fast jag knappt hade enrgi. Enrgi att orka än en gång. Man kan inte släppa någon, när man hittar det.
Det gick ju bra :O) Klart allt går upp och ner. Så levde de lyckliga i alla sina dagar. Finns inte. Det är en falsk bild. Man måste vattna blomman för att den ska fortsätta leva.
Det har tagit lång tid för vi är två personer som inte litar på andra människor så mycket. Men jag har lärt mej att lita på människan som står mej närmast sviker inte!
Det jag mest tänker på är att betygen blir sämre för våra barn och ungdommar.. De mår allt sämre. Är det ett bra sammhälle att bygga på? När ska vi börja ta annsvar över våra barn och ungdommar?
fredag 6 april 2012
Om du såg smärtan
Om du såg smärtan.
Smärtan där du sänkte mej in i.
Du bad mej ta din hand ännu en gång
Men du ljög
Du lätt mej hoppa fritt fall
Som blev 5 år av smärta i min stjäl
Jag rasade ner för stup, ner för väggar av
stenar som skrubbade mej sårig.
Du vände dej om innan du ens såg mej landa.
Du ville inte ens se hur långt jag föll.
Det var mitt eget annsvar.
Skulle det vara tröst att du sa att det var det värsta du gjort mot en annan männsika?
Flera år efter åt.
Var det ditt förlåt.
Jag krälade i land mellan levande och död.
Smärtan där du sänkte mej in i.
Du bad mej ta din hand ännu en gång
Men du ljög
Du lätt mej hoppa fritt fall
Som blev 5 år av smärta i min stjäl
Jag rasade ner för stup, ner för väggar av
stenar som skrubbade mej sårig.
Du vände dej om innan du ens såg mej landa.
Du ville inte ens se hur långt jag föll.
Det var mitt eget annsvar.
Skulle det vara tröst att du sa att det var det värsta du gjort mot en annan männsika?
Flera år efter åt.
Var det ditt förlåt.
Jag krälade i land mellan levande och död.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)