Favvo Jeansen sönder :O(

Barnvakt idag och 100 saker som behövas göras. Mina favorit Jeans har gått sönder och mina andra två är inte så roliga att gå i, eller inte bekväma.
Jag hatar när ens favorit Jeans går sönder.
Varför???
Hysterisk, panik eller något??
Jag har byxor i större och mindre storlekar. Men inga som passar (effekten av att få barn och gå upp och ner i vikt)
Sen går man och väntar på att man ska gå ner mer, handlar om en halv storlek till, sen är jag som innan jag blev gravid.
Men man har kämpat i 6 månader nu. Är ändå så pass nu att min kropp ändå verkar bränna det jag äter. Fast jag inte alltid äter nyttigt. Utan att gå upp i vikt.
Vet inte vad jag väger då vågen är sönder och det prioteras ingen ny våg.
Har aldrig varit intresserad av någon våg.
Såg så unga tjejer på badhuset när vi var där i fredags. Pratade lite med de (de var också assistenter) Man börjar känna sej gammal även om jag vet att snart 30 år inte är så gammalt.
Jag är mycket nöjd med mitt liv så här långt.
Jag har allt jag har strävat efter och haft som mål.
Bra man, barn, gård och nu så har jag börjat som ekonomi assistent på Mikaels företag. Bokföring, skriva och betala räkningar osv.
Inte så spännade som det låter. Tycker det är så där kul. Men alla jobb är tråkiga ibland. Är ingen sitta still männsika och måste nog säga att jobba på golvet kan ibland vara knivigare och svårare än ekonomi så varför ses ekonomi som ett jobb som är värd så mycket pengar? Jo de flesta har gått en utbildning. Men jag säger att alla nu förtiden med dagens program kan klara av det om man har lite data vana. Vilket alla har nu för tiden.
Jag ser mej verkligen inte värd mer nu än innan. Även om mitt jobb är mer status jobb och man märker på folk att man får ett helt annat värde i folks ögon när man säger det.
Var man mindre smart innan?? Eller vad är det för löjligt??
Alla kanske faktiskt inte vill sitta still utan vill vara på golvet. Jag gillar att hålla mej i form på jobbet. Som när jag jobbade på stort lagret för Albrekts, guldfynds lager. Där fick man verkligen träna och jobba. Jag älskar det.

Min man är en väldigt bra man. Man läser en del böcker om förr. Där det fanns män som lät kvinnorna göra som de vill och de var stolta över de. En del män kan se lite rädda ut när man kan ta i och gillar kroppsligt arbete och bilar. JAg har bra kontakt med båda mina sidor. Jag klara det jag vill, vad det än är.
Min man tycker att det är bra att jag lär mej om allt möjligt och är den jag är.
Många killar tycker det är konstigt när jag kan mer om bilar än min man.
Min man kan så mycket andra saker bygga hus, vvs, el osv. Så han är väldigt händig och snabb lärd på det mesta.
Hittar på nya saker osv.
Men bilar är han inte intresserad av. Men han har bytt och grejat med traktorn. Så han kan om han vill.

Nej nu är det frukost och se vad jag ska hitta på bland dessa 100 saker som ska göras nu när man har barnvakt...

Att vara full är mer respekterat än att vara ledsen?

Är det verkligen så? Är det för att vi inte vet hur vi ska ställa oss till folk som mår dåligt och har sorg?

Man säger ofta, tiden läker alla sår, stämmer det? Om man inte har någon att prata med?
Borde inte att prata ut gå före att säga. Tiden läker alla sår till en ledsen människa. Man säger det i tröstande tanke, men tröstar det verkligen?

I skolan ska man lära sej så mycket om historia, matte och allt annat. Men skulle sammhället se annorlunda ut om vi hade lektioner om att bearbeta sorg att hjälpa varandra och kunna prata om allt sånt..
Skulle ungdommar som mår dåligt, mer kunna prata med varandra? Om det är mer respekterat att må dåligt?
Att man skulle kunna se ungdomarna i tid och rädda upp de innan de sjunker för långt ner..
Handlar även om vuxna..
Man får ofta höra att det är ingen fara, det som inte dödar det härdar.
Men tänk om det just dödar, då är det försent...
Vad säger man då???

Att man mår dåligt är en del av livet och om alla kunde prata om det så skulle det troligen vara med respekterat i vårat sammhälle.
Vi säger ofta att vi har det så bra och borde inte klaga osv i vårat land. Men man måste få må dåligt. Allt har sin tid.

Annledningen varför jag börjar tänka på detta i några dagar är för att jag läste en artikell om detta i tidningen Nära. Om just en som startat ett sorgecenter för männiksor som mår dåligt och är i sorg..
Att det tar slut med den som man är ihop med, eller att det händer andra saker, eller att någon nära går bort.
Därför har jag gått och tänkt på detta i några dagar och på något vis håller jag med om att det är nog mer respekterat att vara full än ledsen...

Vilket gör mej sorgsen.....

Ner och upp i vikt! Varför var man inte nöjd förr?

Det är svårt med vikt!

Alltid i hela mitt liv har jag valt jobb och hobby som gör att jag har kunnat äta allt jag velat och bara hålla min slanka figur. Det har varit mitt mål. JAg ville ha ett jobb där jag rör mej. Då kroppen är viktigare för mej än pengar. Men efter 2 barn, inget arbete som kräver så mycket fysiskt och hobby som inte gör att jag tappar 1 kg vaje gång efter hårde dressyr pass.
För några år sedan gick jag på barnavdelningen och valde kläder.
DRÖM tänker många, men det var det inte. När man tänker efter så svajade mitt humör och då var jag verkligen tvungen att äta vid mina tider annars blev jag arg.

Innan jag fick mitt första barn var jag normal för vad jag tycker. Storlek så där 38-40 Men varför njöt man inte då? Varför kände man inte att man dög? Man ville gå ner och så fort jeansen börjar sträva i midjan fick man panik. Skulle jag ha samma storlek nu skulle jag bara gå och njuta och känna mej nöjd!

I vintras hade man 8 kgs övervikt. Man orkade inget, var trött och hade ingen livsgnista.
Jag förstod att på något vis måste man ta tag i sej själv..
Hur gör man det?
Tror många har svårt med det. Att bara göra det där man känner att man måste som är jobbigt.
Men jag började med Zumba och ridning 2 1/2 h i veckan. Jag gick ner fort 5 kg och har nu 3 kg kvar, jag ligger och pendlar lite upp och ner där.

Kände ändå att nu skulle det bort, har tränat 4-5 dagar i veckan och efter hö skörden, där jag slängde upp ett antal balar under några dagar. Visst har fluffet försvunnit mer. Men mer ska bort! Har inte vägt mej på 1 vecka. Väger mej alltid på morgonen. Men det är som förr. Jag har fått mycket mer muskler och det väger. Men måttbandet runt midjan säger att det händer saker.

Det som gör att man fortsätter är att man ser skillnad. Klart har man svajat upp och ner och ibland lysser orken med sin frånvaro.

Nu har jag då börjat tänka när jag tränar att om jag tycker att det är tråkigt. Så tänker jag, men vad är roligare? vad ska jag göra i stället för att träna som är roligare? Då kommer jag sällan på något och då funkar det igen.

Jag mår bättre och desto mer man tränar, desto bättre och gladare blir man. Kroppen känner ett annat behag. Kroppen är ändå gjord för att röra sej..

Att några av mina kg försvann gjorde en hel del på orken. Och jag känner att jag börjar få muskler och orka som när jag var runt 23 år :O)

Vi har en hel del år i våra liv och vi styr rätt så mycket själva, eller en hel del. En del saker händer och det går aldrig att göra något åt.. Eller styra, men försöker påverka det jag kan :O)

En liten hemlighet som jag märkt av det sista. Att det faktiskt kan ta nästan 9 år att bearbeta saker som händer. Har äntligen lust till de där sakerna som man hade förr. En stor städning utan att det känns jätte tungt. Nu går det av farten.

Som jag brukar säga, mitt place brukar se ut som jag mår inombords. Självklart gör man ordning mest för gubbens skull ändå. Man är två. Men nu gör jag det mer för min skull. Tänk på det om ni dömmer att folk har det stökigt osv. Men vet inte vad som ligger bakom varför. Mår man inte bra är inte det första man tänker på är städning eller röja. Även om man gör det när man måste.

Att få ett nytt hus, blir en början på en ny start som kommer perfekt. Jag är färdig på detta stället. Jag känner ingen ro i detta huset. aldrig gjort! Vet inte vad det är, en känsla av att något bara driver mej ifrån harmonin. I Kinnarumma trivdes jag som fisket i vattnet. Har bara känt så på 3 ställen i hela mitt liv. Kinnasten, där vi bodde i 11 år, Kinnarumma och där vårat nya hus kommer stå. Där kan jag bara pusta ut. LÄNGTAR!

Ro i kroppen är viktigt. Man ska känna när man sätter sje i soffan. Att här kan man slappna av och må bra! Man känner harmoni.

Starthjälp = barnuppfostran att vara coach!

Tänk dej själv att du kommer in på en ny arbetsplats. Ingen kommer och hjälper dej utan du får klara dej själv. Treva dej fram. Försöka förstå hur arbetet fungerar utan någon hjälp. Vart man går? Vart jag ska vara? Tänk dej in i hur du skulle må, osäkerheten, trevandet osv.
Är det detta du vill ge dit barn? Detta är den så kallade fria barn uppfostarn. de får ingen starthjälp i livet. Detta är vad ett barn kommer in med i vuxen livet. Det ska vara vuxna, men de vet inte hur.

Mitt mål med mina barn är att de ska komma ut i livet och inte känna sej vilsen och rädd. Mina barn ska veta hur man är mot andra människor, visa respekt och kunna ta order från en chef. Detta annser jag som en viktig uppgift i min föräldrar roll. Mina barn ska kunna ta att man säger till de saker och de ska inte få utbrott, räcka ut tungan osv. Så kan man inte göra på en arbetsplats, då blir man av med jobbet.

Lika mycket som det är viktigt att ge de denna grunden så är kärlek lika viktigt. Att man älskar sina barn.

När man väl får in att man alltid har sista ordet så kan man låta barnen börja få välja lite val själva. För att bli självständiga och lära sej ta egna beslut. Detta är lika viktigt som att visa gränser. Allt är en balansgång.

BARN kan inte välja sina liv fram tills de är vuxna de har inte den färdigheten än. De behöver hjälp från en som är vuxen. Att låta barnen helt bestämma sina liv annser jag är det hemskaste man kan göra mot ett barn. Att låta barnen ta vuxna beslut är att försöka göra de vuxna och inte låta de vara barn. Att låta barnen ha en vuxen som coach som visar och lär så kan de vara barn resten av tiden. I stället för att de får bestämma allt själva och vara små vuxna. När ett "vuxet barn" kommer ut i livet så agerar de som de vore 6 år fortfarande. De ska bestämma allt och ingen får säga imot. Trottset fortsätter tills någon gör klart för ungdommen att så är beter man sej inte på en arbetsplats. Det kan kräva att man blir av med jobbet eller annat. Det kan kosta så otroligt mycket smärta för ett ungdoms barn att ta den smällen.

Även att man ska hjälpa till hemma. Med diverse olika saker gör att barnen känner sej behövda. Du kan säga hur mycket som helst att du älskar dit barn. Men känner de sej inte behövda så tror de inte på dej. De vill ha en uppgift och hjälpa till i flocken. De vill vara MED, inte vara utanför gemenskapen som det blir när man städer osv.

Min lilla 2 åring blir så glad av att få lägga fram sin sked på sin plats och stora systerns sked. Sen känner han sej nöjd. Medanns jag och min snart 5 åring vi städar ihop. Hon får ett rum som annsvar att plocka upp leksakerna. Sen städer jag resten om hon inte själv vill hjälpa till mer, vilket ofta händer. Man sätter uppgift efter ålder.

Självklart så är mys och kramar något som händer hela tiden hemma hos oss. Det ena utesluter inte det andra. Jag är inte sträng. Jag är en coach för mitt barn och lär de vad som är rätt eller fel. Hur man är som männsika ute i ett fungerande sammhälle. Ett samhälle, företag, vd poster osv kommer aldrig att kunna ledas av barn vuxna. De kommer alltid ledas av de som är vuxna.

Mina barn ska veta det att deras framtid hänger på deras betyg. De ska förstå det att man ska alltid göra sitt bästa i skolan. Jag kommer att coach när det gäller att läsa läxan. Detta är för att barnen ska känna att de klara av saker de ger sej in i med bra betyg. För sitt självfortroende. De gör det för sin skull och det klara det. De blir bra självförtroenden som man släpper ut de barnen med.


Det är upp till föräldrana vad man vill att sitt barn ska få för en framtid. Det hänger på våra axlar. Hur vi släpper ut våra barn som. Som vuxna eller barn som fortfarande tar beslut som en 6-åring. Det är vårat beslut om vi låter våra barn vara barn och slippa ta sina egna beslut som en vuxen. Det bestämmer bara vi föräldrar.

Barn är för små för att förstå demokrati, därför har de inte rösträtt fören de är vuxna. Barn förstår inte demokrati i en familj heller, när de är små barn. De funkar inte sä när de är små.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått tvätta regnkläder och sätta stövlar på tork som är helt geggiga och genom våta för att de har hoppat i vattenpölar och rullat sej i lera. Men mitt beslut är att de ska få vara barn och jag är vuxen och tar deras stora beslut tills de klara de själva. Det är kärlek! Låt barnen vara barn och låt de inte försöka ta vuxna beslut.

I 30 år med huvudvärk, kanske över nu???

Ja, jag har haft huvudvärk i stora delar av mitt liv. Jag har slutat att känna efter, för den ligger ofta där. Det har varit värre och bättre i perioder. Jag har alltid behövt mycket sömn. Jag var hos läkaren i högstadiet och de sa att jag har spänningshuvudvärk. Jag måste lära mej att slappna av! Jag tänker mycket, så ibland kan jag nog kanske ända ha kopplat det till huvudvärken. Jag är känslig för väderbyten oc då blir jag ännu tröttare. Måste sova 10 h per natt annars funkar jag inte. Har varit värre nu ett tag. Gick til optikern, på något vis fick jag inte till bokstäverna med två ögon sammtidigt, men körde vi ett och ett så funkade det. Vi var säkra på att något var fel. Jag behövde inte progresiva (sånt man får som äldre) Då testade hon en annan sak och jag kände själv hur mina ögon åkte upp och ner. Mitt ena öga sitter högre än det andra, vilket betyder att jag hela tiden ser två bilder som järnan ska få ihop till en varje gång jag rör ögonen. Vilket betyder hela tiden. Inte kosntigt att man haft spänningshuvudvärk hela livet??? OCH varför kollade inte läkarna upp varför jag hade spänningshuvudvärk?? Blir så ARG! Jag har hela tiden trott att det är normalt, man litar väll ändå på läkarna? Kan jag ha så tur att jag blir av med huvudvärken och till och med min trötthet? När jag gick i skolan behövde jag lägga mej klockan 21:00 för att orka. Jag har hela mitt liv gått på halfart. Har inte haft ork för att göra allt det där man vill. Något har alltid blivit lidande.

Har mycket också trott på att mina axlar som vid dåligt väder och speciellt på vintern. Ballar ut så jag inte ens kan hålla uppe mina armar utan att de åker ner. De blir sten hårda och det knakar i de bara jag rör de lite.
Kanske kan vara en kombination. Men om en sak är borta så borde jag ändå tåla mer.

Så nu har jag tid hos ögonspeciellisten, jag kommer få glasögon som hjälper mej att få ögonen lika, är det för mycket får jag opration :O( USCH! Hoppas det går att rätta till med glasögon! På något vis ska man alltid ha något i livet. Att man bara får gå och må bra, det får man inte. Men om jag kan orka mer och bli av med huvudvärken så kanske jag inte känner väderväxlingarna lika mycket! Jag känner 1 dygn innan det blir sämre väder, då är jag trött och mer huvudvärk. Tar ca 2 dyng innan jag mår bättre, sen är det samma när det blir bättre väder. Fatta att det är jobbigt!!! Det är så mycket som jag vill hinna och orka med. Hoppas går ju!!!
Optikern sa att jag troligen haft dte hela livet, men att det på något vis blivit mer. Titta på ett kort där du är full.. har inte så många kort när jag är full, då jag knappt druckit så mycket at jag blivit full. Där ser man ibland är det bara att bli full??? Hahaha. INTE DÅ!

Jag är en TRÅKIG människa, det bjuder jag på!!

Detta inlägg har jag tänkt länga ett jag ska skriva, en nöt jag har gått och tänkt på ett bra tag.

Jag är ofta en väldigt tråkig människa!!
Varför undrar ni nu???
Jag dricker sällan alkohol. Då är man en tråkig männsika i detta landet. Så sägs det.
Ibland eller aldrig förstår jag detta talesätt.
När jag var yngre så såg jag hur männsikor blev av alkoholen. Det är bara att titta runt.
Det skrämde mej, när jag var runt 16 år funderade jag ofta på detta med att dricka alkohol.
Jag hade bestämmt mej redan som liten att alkohol är inget jag kommer sträva efter.

Varför kan man inte bara vara sej själv utan att dricka?
Vid 17 år så bestämmde jag mej för att försöka bara vara mej själv, det är inte så lätt i en ålder när man inte riktigt vet vem man är. Men jag funderade och undrade varför man måste dricka? Dricker man inte så är man tråkig?
Jag hade min sportbil och jag körde ofta när jag och mina vänner var ute, för det gjorde mej inget och jag älskade att köra bil.

Jag har en dålig humor och har lätt för skratt. Livet blir inte roligare än vad man gör det till / Veronica Scott Bengtsson Är det inte så? Detta talesätt kom jag också på runt 17 år. För jag vill verkligen inte gå hela livet och ha tråkigt och jag kommer verkligen inte känna att jag behöver dricka för att vara mej själv och ha kul.

När man då väl var på krogen och man skulle hem, så fanns det folk som frågade, kör du?
Det enda jag gjorde var att skratta, ha kul och dansade.

Man är tråkig om man inte är full och man får inte vara sej själv, skratta, dansa och ha kul utan alkohol.
Känns otroligt tråkigt och VARFÖR?????
Om jag nu inte var tråkig när jag var nykter ute, så varför får man inte vara nykter då? Jag sitter aldrig i ett hörn och har tråkigt. Ett sånt liv har jag bestämmt att jag aldrig vill ha. Jag försöker ta vara på att ha kul vid alla tillfällen. Att vara ute med vänner är verkligen ett sånt tillfälle.


Jag studerade människor runt mej som jag kände när de drack och många av de blev en annan människa och när man funderade på, så kändes det som att många blev de som de ville vara jämt. En person som var väldigt strikt, han kramades och var väldigt glad. Inte alla kanske, men en del. Sen såg jag några av mina närmaste fest vänner och de blev inte speccillt förändrade av alkoholen. Så visst kan man drick utan att man blir helt mot det man vill. En del är närmare sej själva än andra och de blir kanske inte så annorlunda och sån är jag när jag dricker. Jag blir ingen skillnad, för full har jag aldrig blivit, jo en gång. Jag skulle testa, när det började snurra så förstod jag absolut inte vad det skulle vara kul med det?

Ja, vi lever i en värld där vi inte får sticka ut, då är man onormal. Man ska fungera och vara likadanna.
Om man nu är så konstig för att man inte dricker och har lika kul för det. Så bjuder jag på det.

Jag kan dricka en cider och även två. Men jag dricker inte för att bli stup full. Jag bryr mej inte om andra gör det heller. Det är deras val. Jag tycker inte att de tänker fel. Det är upp till de själva. Men jag vill vara mej själv utan att supa mej full, jag vill ha kul och skratta. Sånn kommer jag alltid vara. Onormalt eller inte...

Lära sej leva med smärta..

Hur kan man skära ett sår och lämna det öppet?
Sen bara gå där ifrån och låta människan mer eller mindre förblöda.
Sjunker ner på golvet, ingen kraft, endast smärta som enda vän.
Dagar går blir veckor och år!
Det tar tid att läka, att bli fylld med blod igen.

Men till slut så kan man stå igen.

Först så älskar man ändå personen. Då man faktiskt inte fattar att det kan vara som det är.
Smärtan ligger jämte att man faktiskt fortfarande älskar.
Men det blir så fel.
Man snurrar och snurrar, men kommer inte ut!
Tillslut på något märklig sätt så innser man att man faktiskt inte älskar.
Men smärtan gör sej påmind! Ibland varje dag.
Nästan den enda männsikan man litade på som betydde nästan allt!
Som även bad att göra ännu ett steg med hela sitt hjärta.
Lurad!
Hade man bara fått ha något i behåll?

Man har ändå ingen rätt att prata om det. Man ska vara helt själv mot världen.
Vem förstår?

Tid och åter tid.
Smärtan blir mindre och mindre. Sen mår man bara dåligt.
Det tar tid det också.
Man måste förlåta männsikan men inte handlingen.
För att gå vidare, man kan inte skada sej själv.
Man måste sluta tänka och känna.
Men hur gör man det  och sammtidgt bearbeta det?

Allt tar tid! I bland år av smärta. Men på något märkligt sätt.
Överlever man mot alla odds!

Man måste tänka att varje sekund av det förflutna tar en sekund av framtiden.
Så många dikter, så många ord som jag skrivit.
Men du fick de aldrig!

Inte skulle jag kunna blottlägga hur jag mådde, öppna mej för dej igen.

Jag är glad att jag lever och mår bra!

Jag har kämpat själv, inom mej!

Samvete?? Man undrar om det finns inom några männsikor.
Om det nu fanns, varför gjorde man det.

Självklart finns det alltid spår som aldrig suddas ut.
Men man kan må bra trotts det.
Man lär sej leva med det.