Lära sej leva med smärta..

Hur kan man skära ett sår och lämna det öppet?
Sen bara gå där ifrån och låta människan mer eller mindre förblöda.
Sjunker ner på golvet, ingen kraft, endast smärta som enda vän.
Dagar går blir veckor och år!
Det tar tid att läka, att bli fylld med blod igen.

Men till slut så kan man stå igen.

Först så älskar man ändå personen. Då man faktiskt inte fattar att det kan vara som det är.
Smärtan ligger jämte att man faktiskt fortfarande älskar.
Men det blir så fel.
Man snurrar och snurrar, men kommer inte ut!
Tillslut på något märklig sätt så innser man att man faktiskt inte älskar.
Men smärtan gör sej påmind! Ibland varje dag.
Nästan den enda männsikan man litade på som betydde nästan allt!
Som även bad att göra ännu ett steg med hela sitt hjärta.
Lurad!
Hade man bara fått ha något i behåll?

Man har ändå ingen rätt att prata om det. Man ska vara helt själv mot världen.
Vem förstår?

Tid och åter tid.
Smärtan blir mindre och mindre. Sen mår man bara dåligt.
Det tar tid det också.
Man måste förlåta männsikan men inte handlingen.
För att gå vidare, man kan inte skada sej själv.
Man måste sluta tänka och känna.
Men hur gör man det  och sammtidgt bearbeta det?

Allt tar tid! I bland år av smärta. Men på något märkligt sätt.
Överlever man mot alla odds!

Man måste tänka att varje sekund av det förflutna tar en sekund av framtiden.
Så många dikter, så många ord som jag skrivit.
Men du fick de aldrig!

Inte skulle jag kunna blottlägga hur jag mådde, öppna mej för dej igen.

Jag är glad att jag lever och mår bra!

Jag har kämpat själv, inom mej!

Samvete?? Man undrar om det finns inom några männsikor.
Om det nu fanns, varför gjorde man det.

Självklart finns det alltid spår som aldrig suddas ut.
Men man kan må bra trotts det.
Man lär sej leva med det.