Jag är en TRÅKIG människa, det bjuder jag på!!

Detta inlägg har jag tänkt länga ett jag ska skriva, en nöt jag har gått och tänkt på ett bra tag.

Jag är ofta en väldigt tråkig människa!!
Varför undrar ni nu???
Jag dricker sällan alkohol. Då är man en tråkig männsika i detta landet. Så sägs det.
Ibland eller aldrig förstår jag detta talesätt.
När jag var yngre så såg jag hur männsikor blev av alkoholen. Det är bara att titta runt.
Det skrämde mej, när jag var runt 16 år funderade jag ofta på detta med att dricka alkohol.
Jag hade bestämmt mej redan som liten att alkohol är inget jag kommer sträva efter.

Varför kan man inte bara vara sej själv utan att dricka?
Vid 17 år så bestämmde jag mej för att försöka bara vara mej själv, det är inte så lätt i en ålder när man inte riktigt vet vem man är. Men jag funderade och undrade varför man måste dricka? Dricker man inte så är man tråkig?
Jag hade min sportbil och jag körde ofta när jag och mina vänner var ute, för det gjorde mej inget och jag älskade att köra bil.

Jag har en dålig humor och har lätt för skratt. Livet blir inte roligare än vad man gör det till / Veronica Scott Bengtsson Är det inte så? Detta talesätt kom jag också på runt 17 år. För jag vill verkligen inte gå hela livet och ha tråkigt och jag kommer verkligen inte känna att jag behöver dricka för att vara mej själv och ha kul.

När man då väl var på krogen och man skulle hem, så fanns det folk som frågade, kör du?
Det enda jag gjorde var att skratta, ha kul och dansade.

Man är tråkig om man inte är full och man får inte vara sej själv, skratta, dansa och ha kul utan alkohol.
Känns otroligt tråkigt och VARFÖR?????
Om jag nu inte var tråkig när jag var nykter ute, så varför får man inte vara nykter då? Jag sitter aldrig i ett hörn och har tråkigt. Ett sånt liv har jag bestämmt att jag aldrig vill ha. Jag försöker ta vara på att ha kul vid alla tillfällen. Att vara ute med vänner är verkligen ett sånt tillfälle.


Jag studerade människor runt mej som jag kände när de drack och många av de blev en annan människa och när man funderade på, så kändes det som att många blev de som de ville vara jämt. En person som var väldigt strikt, han kramades och var väldigt glad. Inte alla kanske, men en del. Sen såg jag några av mina närmaste fest vänner och de blev inte speccillt förändrade av alkoholen. Så visst kan man drick utan att man blir helt mot det man vill. En del är närmare sej själva än andra och de blir kanske inte så annorlunda och sån är jag när jag dricker. Jag blir ingen skillnad, för full har jag aldrig blivit, jo en gång. Jag skulle testa, när det började snurra så förstod jag absolut inte vad det skulle vara kul med det?

Ja, vi lever i en värld där vi inte får sticka ut, då är man onormal. Man ska fungera och vara likadanna.
Om man nu är så konstig för att man inte dricker och har lika kul för det. Så bjuder jag på det.

Jag kan dricka en cider och även två. Men jag dricker inte för att bli stup full. Jag bryr mej inte om andra gör det heller. Det är deras val. Jag tycker inte att de tänker fel. Det är upp till de själva. Men jag vill vara mej själv utan att supa mej full, jag vill ha kul och skratta. Sånn kommer jag alltid vara. Onormalt eller inte...

Lära sej leva med smärta..

Hur kan man skära ett sår och lämna det öppet?
Sen bara gå där ifrån och låta människan mer eller mindre förblöda.
Sjunker ner på golvet, ingen kraft, endast smärta som enda vän.
Dagar går blir veckor och år!
Det tar tid att läka, att bli fylld med blod igen.

Men till slut så kan man stå igen.

Först så älskar man ändå personen. Då man faktiskt inte fattar att det kan vara som det är.
Smärtan ligger jämte att man faktiskt fortfarande älskar.
Men det blir så fel.
Man snurrar och snurrar, men kommer inte ut!
Tillslut på något märklig sätt så innser man att man faktiskt inte älskar.
Men smärtan gör sej påmind! Ibland varje dag.
Nästan den enda männsikan man litade på som betydde nästan allt!
Som även bad att göra ännu ett steg med hela sitt hjärta.
Lurad!
Hade man bara fått ha något i behåll?

Man har ändå ingen rätt att prata om det. Man ska vara helt själv mot världen.
Vem förstår?

Tid och åter tid.
Smärtan blir mindre och mindre. Sen mår man bara dåligt.
Det tar tid det också.
Man måste förlåta männsikan men inte handlingen.
För att gå vidare, man kan inte skada sej själv.
Man måste sluta tänka och känna.
Men hur gör man det  och sammtidgt bearbeta det?

Allt tar tid! I bland år av smärta. Men på något märkligt sätt.
Överlever man mot alla odds!

Man måste tänka att varje sekund av det förflutna tar en sekund av framtiden.
Så många dikter, så många ord som jag skrivit.
Men du fick de aldrig!

Inte skulle jag kunna blottlägga hur jag mådde, öppna mej för dej igen.

Jag är glad att jag lever och mår bra!

Jag har kämpat själv, inom mej!

Samvete?? Man undrar om det finns inom några männsikor.
Om det nu fanns, varför gjorde man det.

Självklart finns det alltid spår som aldrig suddas ut.
Men man kan må bra trotts det.
Man lär sej leva med det.

Inget är som det ser ut

Folk dömmer olika saker man gör.
De ser en utsida, men de ser ingen insida.
Ändå dömmer folk.
De dömmer än fast att de inte har alla papper på bordet.
Har de rätt att dömma dej?
NEJ!

Ofta är det inte som det ser ut.
Det är ALLTID MER.

Folk går på sin stig, de har sina helveten, lyckor sina fäller. Samveten osv.
Alla är vi samma kött och blod.
Vi går på olika stigar, med olika prövningar.

Ändå dömmer man???
När vi ändå är så lika? På sätt och vis.