"Vilken smärta hon måste ha upplevt"

För några dagar sedan tittade jag på spårlöst (ett program som handlar om adopterade från andra länder som inte visste vems deras föräldrar är, programet går ut på att de ska kunna hitta sina föräldrar)
Det handlade om en kille som så gärna ville hitta sin mamma. Han åkte till sitt födelse land och det blev en resa med, med och motgångar. Men han hittade sin mor, hans far hade dött några månader innan han kom dit.
Mamman sa att hon var tvungen att adoptera bort honom pga av svält..
Hur kan man adoptera bort sitt eget barn?? Med en gång började jag att dömma mamman som dålig, men stoppade mej lika fort. Sonen sa att han var glad att hon adopterade bort honom till ett land där han kunde få det så bra som han har det.
Vad skulle man själv göra om man var i den mammans sitts?
Låta sitt barn svälta eller adoptera bort det?
Kan inte svara på det. Då jag inte själv sitter i den sittsen med de tankar, känslor och så vidare.
Mamman hade letat efter sin son, men misslyckats och sonen hade tänkt på sin mamma hela livet.
Man kan ändå tänka sej in i den hemska smärtan som mamman måste ha bärt på hela sitt liv.
Vilken smärta hon måste ha upplevt.
Hela tiden undra och sakna sitt barn som hon förlorade som 1 år.
Jag hade aldrig tänkt på annat i hela mitt liv. Jag skulle förevigt känna mej halv och gå med smärta inom mej stor del av tiden.


Med en gång så uppskattade jag mitt liv på ett nytt sätt.
Vad har man att klaga på?
Jag svälter inte, jag har ett hus att bo i. Man och barn och är okej frisk..

Ibland behöver man sånna här uppvaknanden, för att komma ihåg vem man är och vart man bor.