Att vara full är mer respekterat än att vara ledsen?

Är det verkligen så? Är det för att vi inte vet hur vi ska ställa oss till folk som mår dåligt och har sorg?

Man säger ofta, tiden läker alla sår, stämmer det? Om man inte har någon att prata med?
Borde inte att prata ut gå före att säga. Tiden läker alla sår till en ledsen människa. Man säger det i tröstande tanke, men tröstar det verkligen?

I skolan ska man lära sej så mycket om historia, matte och allt annat. Men skulle sammhället se annorlunda ut om vi hade lektioner om att bearbeta sorg att hjälpa varandra och kunna prata om allt sånt..
Skulle ungdommar som mår dåligt, mer kunna prata med varandra? Om det är mer respekterat att må dåligt?
Att man skulle kunna se ungdomarna i tid och rädda upp de innan de sjunker för långt ner..
Handlar även om vuxna..
Man får ofta höra att det är ingen fara, det som inte dödar det härdar.
Men tänk om det just dödar, då är det försent...
Vad säger man då???

Att man mår dåligt är en del av livet och om alla kunde prata om det så skulle det troligen vara med respekterat i vårat sammhälle.
Vi säger ofta att vi har det så bra och borde inte klaga osv i vårat land. Men man måste få må dåligt. Allt har sin tid.

Annledningen varför jag börjar tänka på detta i några dagar är för att jag läste en artikell om detta i tidningen Nära. Om just en som startat ett sorgecenter för männiksor som mår dåligt och är i sorg..
Att det tar slut med den som man är ihop med, eller att det händer andra saker, eller att någon nära går bort.
Därför har jag gått och tänkt på detta i några dagar och på något vis håller jag med om att det är nog mer respekterat att vara full än ledsen...

Vilket gör mej sorgsen.....

Ner och upp i vikt! Varför var man inte nöjd förr?

Det är svårt med vikt!

Alltid i hela mitt liv har jag valt jobb och hobby som gör att jag har kunnat äta allt jag velat och bara hålla min slanka figur. Det har varit mitt mål. JAg ville ha ett jobb där jag rör mej. Då kroppen är viktigare för mej än pengar. Men efter 2 barn, inget arbete som kräver så mycket fysiskt och hobby som inte gör att jag tappar 1 kg vaje gång efter hårde dressyr pass.
För några år sedan gick jag på barnavdelningen och valde kläder.
DRÖM tänker många, men det var det inte. När man tänker efter så svajade mitt humör och då var jag verkligen tvungen att äta vid mina tider annars blev jag arg.

Innan jag fick mitt första barn var jag normal för vad jag tycker. Storlek så där 38-40 Men varför njöt man inte då? Varför kände man inte att man dög? Man ville gå ner och så fort jeansen börjar sträva i midjan fick man panik. Skulle jag ha samma storlek nu skulle jag bara gå och njuta och känna mej nöjd!

I vintras hade man 8 kgs övervikt. Man orkade inget, var trött och hade ingen livsgnista.
Jag förstod att på något vis måste man ta tag i sej själv..
Hur gör man det?
Tror många har svårt med det. Att bara göra det där man känner att man måste som är jobbigt.
Men jag började med Zumba och ridning 2 1/2 h i veckan. Jag gick ner fort 5 kg och har nu 3 kg kvar, jag ligger och pendlar lite upp och ner där.

Kände ändå att nu skulle det bort, har tränat 4-5 dagar i veckan och efter hö skörden, där jag slängde upp ett antal balar under några dagar. Visst har fluffet försvunnit mer. Men mer ska bort! Har inte vägt mej på 1 vecka. Väger mej alltid på morgonen. Men det är som förr. Jag har fått mycket mer muskler och det väger. Men måttbandet runt midjan säger att det händer saker.

Det som gör att man fortsätter är att man ser skillnad. Klart har man svajat upp och ner och ibland lysser orken med sin frånvaro.

Nu har jag då börjat tänka när jag tränar att om jag tycker att det är tråkigt. Så tänker jag, men vad är roligare? vad ska jag göra i stället för att träna som är roligare? Då kommer jag sällan på något och då funkar det igen.

Jag mår bättre och desto mer man tränar, desto bättre och gladare blir man. Kroppen känner ett annat behag. Kroppen är ändå gjord för att röra sej..

Att några av mina kg försvann gjorde en hel del på orken. Och jag känner att jag börjar få muskler och orka som när jag var runt 23 år :O)

Vi har en hel del år i våra liv och vi styr rätt så mycket själva, eller en hel del. En del saker händer och det går aldrig att göra något åt.. Eller styra, men försöker påverka det jag kan :O)

En liten hemlighet som jag märkt av det sista. Att det faktiskt kan ta nästan 9 år att bearbeta saker som händer. Har äntligen lust till de där sakerna som man hade förr. En stor städning utan att det känns jätte tungt. Nu går det av farten.

Som jag brukar säga, mitt place brukar se ut som jag mår inombords. Självklart gör man ordning mest för gubbens skull ändå. Man är två. Men nu gör jag det mer för min skull. Tänk på det om ni dömmer att folk har det stökigt osv. Men vet inte vad som ligger bakom varför. Mår man inte bra är inte det första man tänker på är städning eller röja. Även om man gör det när man måste.

Att få ett nytt hus, blir en början på en ny start som kommer perfekt. Jag är färdig på detta stället. Jag känner ingen ro i detta huset. aldrig gjort! Vet inte vad det är, en känsla av att något bara driver mej ifrån harmonin. I Kinnarumma trivdes jag som fisket i vattnet. Har bara känt så på 3 ställen i hela mitt liv. Kinnasten, där vi bodde i 11 år, Kinnarumma och där vårat nya hus kommer stå. Där kan jag bara pusta ut. LÄNGTAR!

Ro i kroppen är viktigt. Man ska känna när man sätter sje i soffan. Att här kan man slappna av och må bra! Man känner harmoni.